Speed demon |

English below.

I säkert fem år har jag haft ett par sura gamla koben liggande i min frys, till min frus begränsade förtjusning. Hon brukar lakoniskt nämna hur ”kul” det är att av misstag välta ut en burk med kohorn som står och rötar i vatten, att snubbla över svärd i hallen, få nålar i fötterna eller att sopa upp krut från köksgolvet. Historien började dock för rätt precis tio år sedan, då jag försökte samla föreningen till hantverkshäng och fotosession. Datum var satt, men av någon anledning ägde det aldrig rum, kanske för att jag inte lyckades hitta material.

Men för fem år sedan hittade jag dock det jag behövde. De där kobenen fick jag av en lokal slaktare och de har tagit upp inte så lite plats i frysboxen. Jag har tålmodigt väntat på bättre tider – eller ska jag säga: bättre väder? Bor man i Skåne så är det bra sällan det blir så pass kallt att isarna bär och gör de inte det finns ingen anledning att göra ett par isläggar. I år blev det dock riktigt kallt, med Skånemått mätt och jag skred till verket.

Redan när jag fick benen då det begav sig, tyckte jag att det såg ut att vara fel ben, men slaktaren menade att det absolut var fråga om såna ben – alltså metacarpus- eller metatarsusben från nötkreatur (även kallade mellanfotsben). Ibland användes också radiusben och även andra ben. Historiskt – alltså i Sverige från i alla fall folkvandringstid fram till 1900-talets början – var de här benen de som oftast användes när det gällde att tillverka isläggar. Under vikingatiden verkar hästben ha varit vanligast, men jag tycker mig förstå att det under medeltiden blivit vanligare med ben från nötkreatur.

* * *

For at least five years, I have had a pair of old disgusting cow bones in my freezer. My wife has been mildly amused by this, as by a lot of things connected to my hobby – muskets in the closet, gunpowder on the floor and so on. My plan was to make a pair of bone ice skates, but as I live in the very south of Sweden it is seldom very cold here. Hence, ice thick enough to skate on is a rarity.

The bones in question were procured from a local butcher, and I immediately suspected they were the wrong kind of bones. The butcher however, was very certain, so I thanked her and hoped it was indeed metacarpus/metatarsus/radius bones from cattle. These were the type of bones commonly used historically, at least in Sweden, where they have been used since about 500 A.D. for this purpose. Durier earlier periods, horse bones was used to a great extent, but as I understand it, cow bones become more common during the middle ages.

Anyway – they looked wrong. They look nothing like the original bone skates I have studied; maybe they are radius bones? They are considerably shorter than the originals I have handled and they are also concave. That means that very little of the bone will come in contact with the ice.

* * *

Hur som helst tyckte jag att det såg fel ut och jag hade antagligen rätt i det, eftersom det färdiga resultatet inte alls ser ut som originalen. Möjligen är det radiusben jag fått tag på. Oavsett vilket är de betydligt kortare än de bevarade läggar jag studerat och de är också konkava, vilket betyder att själva anläggningsytan mot isen blir väldigt liten. Bra eller dåligt? Ingen aning.

Men jag går antagligen händelserna i förväg för den som inte har en aning om vad isläggar är, så det kan vara på sin plats med en förklaring. Isläggar är kort och gott en slags skridskor tillverkade av (ni gissade det) ben.

Ni kommer snart att bli varse att läggarna i bildgalleriet ovan inte direkt ser ut som de jag lyckades förfärdiga… Nå, icke desto mindre. Själva tillverkningen var enkel. Jag klöv benen med en bordssåg (vilket var äckligt eftersom det sprutade surnad märg över mig, sågen och min verkstad) och slipade till dem med en bandputs; knappast en tidsenlig process, men som jag sagt så ofta förr: jag är ingen hantverkare, så jag tillåter mig att ta en del genvägar. Historiskt sett behölls benen antingen hela eller klövs, varefter de polerades för hand. Poleringen är central för att kunna få läggarna att glida ordentligt. Det kan man tydligt se på exemplen på bilderna ovan.

* * *

It will soon become obvious that the skates in the gallery above look nothing like the ones I managed to make… Never the less – the making of them was simple. I used a table saw to split the bones in half (which was very yucky, as putrid marrow sprayed me, my tools and my workshop), whereafter I used a belt grinder to make them a bit flatter. I know it’s not period, but as I have mentioned time and time again: I am no craftsman. Historically, the bones would have been left whole, or been split by other means, and were then polished by hand. A good polish is crucial to reduce friction. Have a look at the pictures above to see how smooth the bones are.

* * *

Nästa steg var att borra hål för bindningen. Många av originalen har borrade hål för ändamålet. Hålens placering kan dock variera, så det är sannolikt att olika människor haft olika preferenser eller att man helt enkelt experimenterade med olika bindningar.

* * *

Next, I drilled holes for the lacing. Many of the original pieces have drilled holes for attaching the skates to the foot. There is no consistency regarding the placing of the holes; it seems it was a matter of taste or experimenting to find the best way.

* * *

Jag känner inte till något historiskt sätt på vilket man fäst läggarna vid fötterna. Själv tog jag bara ett par tunna snören som jag trädde genom de borrade hålen och sedan knöt fast om foten. Det fungerade inte något vidare, men för en kortare tur dög det. I bildgalleriet nedan finns några sentida förslag på hur man kan ha gjort.

* * *

I don’t know any period way to attach the skates to one’s feet, so I just used a pair of strings. It didn’t work out very well, but good enough for a short test drive. In the pictures below are some suggestions of how it can be done.