Time to shift/Särka på

It’s been a long time since I wrote here. But now it’s time again.
I have just finished such a garment that I really hated in the past. I don’t know the medieval name in English, but the Swedish medieval word is särk and/or särker. I’m talking about a linen shift. It’s slow, repetitive work and it doesn’t show in the end. It’s kind of garment that everyone needs and that few seem to produce with any greater joy. Neither do I.

When the Corona pandemic struck, all plans for company and pleasant events with friends were stopped. At first I panicked like everyone else when the whole calendar ran empty. Then I began to sense something that seemed like a craft boost. Slowly but surely the desire to create came. I have always worked towards deadlines, the next event or the next party. But when they were missing, calm came and I could relax.

Underwear is always needed. I have several shifts in linen but I only like a few. And it’s starting to show. They are starting to wear out and the patches are many. I always get to mend a garment when I come home after attending an event. I beginning to feel fed up with that. 

Two weeks ago, I picked up something from my reenactment-crowded basement. And when a box was moved, I saw it. The box with my linen fabrics. I cheered and thought that there might be fabric for a new shift.

A couple of days later, I asked my husband for help retrieving the box, which was on a high shelf. I told him what shelf it was on. He went ahead and when I came down he had lifted the heavy box off the shelf. However, it turned out that he had found another box with linen fabric. So there were two! Yes, you understand how full the basement is…

In the box I found a fabric that had served as a mattress cover before. I wanted to sew from an unbleached fabric to be able to see how long it would take before it became bleached from washing. My plan is to use the historical option lye as a detergent to inspect the process.

 My inspiration for the shift comes from these two pictures: ”Susannah led to her execution (The Hague, MMW, 10 B 23, fol. 260v), 1372″ and   ”Dionysius I humiliates the women of Locri (fol. 98v) in De casibus ( BNF Fr. 226), first quarter of the 15th century”


Although it felt like I worked on my linen shift ”forever” it turned out that I started cutting it out on October 19 and on November 2 it was finished. I’ve just sewn on the couch in front of The Queen’s Gambit and The Edwardian Farm, so it has not taken more than maybe 10-14h. I therefore need to re-evaluate my feeling that it ”takes forever to sew in linen”.
/ Maria

SVENSKA
Nu var det länge sedan jag skrev här. Men nu är det dags igen.
Jag har precis avslutat ett sånt där plagg som jag förr i tiden verkligen avskydde. En undersärk. Långsamt, repetitivt och osynligt. Ett sånt där plagg som alla behöver och som få verkar producera med någon större glädje. Så även jag.

När Corona-pandemin slog till så stoppades alla planer på samvaro och trivsamma event med kamrater. Först fick jag som alla andra panik då hela kalendern blev tom. Sedan fick jag långsamt något som liknande en hantverks-boost. Sakta med säkert kom den krypande. Lusten att skapa. Jag har alltid jobbat mot deadlines, nästa event eller nästa kalas. Men då de saknades infann sig ett lugn och jag kunde bara pusta ut.

Underplagg behövs alltid. Jag har flera särkar i linne men jag gillar bara ett fåtal. Och det börjar märkas. De börjar bli slitna och lapparna är många. Jag får alltid laga nåt plagg då jag kommer hem efter att ha varit på event. Jag börjar i ärlighetens namn att tröttna på det. Särk eller särker är den medeltida benämningen på plagget. 

För två veckor sedan hämtade jag något i min reenactment-överfulla källare. Och då en låda flyttades såg jag den. Lådan med mina linnetyger. Jag jublade och tänkte att där kanske skulle kunna finnas tyg till en ny särk.

Ett par dagar senare bad jag maken om hjälp att hämta lådan, som stod oländigt till. Jag sa till honom vilken hylla den stod på. Han gick i förväg och när jag kom ner hade han lyft ner den tunga lådan från hyllan. Dock visade det sig att han hittat en annan låda med linnetyg. Det fanns alltså två! Ja, ni fattar hur full källaren är…

I lådan fann jag ett tyg som tjänstgjort som ett madrassvar tidigare. Jag ville sy av ett oblekt tyg för att kunna se hur lång tid det skulle ta innan det bleknade av tvätt. Min plan är att använda asklut som tvättmedel för att se hur det bleker.

Min inspiration till särkens utseende kommer ifrån dessa två bilder: ”Susannah led to her execution (The Hague, MMW, 10 B 23, fol. 260v), 1372″ och ”Dionysius I humiliates the women of Locri (fol. 98v) in De casibus ( BNF Fr. 226), first quarter of the 15th century” se bilder ovan

Båda bilderna visar särkar som har ganska höga halsar, långa ärmar samt slutar mitt på vaden och jag har följt dessa i utseende. Det går inte att säga om särkarna har två eller flera kilar. Jag har valt två, både för att det är mer materialsnålt och för att det räcker för att få särken lagom vid. 

Sömnadstekniskt baserar jag min sömnad på bland annat denna mässhake, samt denna alba. Särken är uppbyggd av raka stycken och har som sagt var en kil i vardera sida. Det är materialsnålt och enkelt att sy. Det enda spillet är faktiskt det tyg som klipptes bort i halsringningen. Hela särken är ihopsydd med efterstygn och alla sömsmånerna är dubbelt fällda och nedsydda med kaststygn. Här är lite bilder på processen och det färdiga resultatet. Min särk har fållar på ca 4-8 mm. De medeltida original jag har analyserat har haft fållar mellan 3-10 mm. De är alltså generellt ganska små. Genomgående för dessa är att de är sydda med tvåtrådig lintråd. Tråden är alltid ca dubbelt så tjock som trådarna i väven. se bilder ovan 

Under arbetets gång kom jag in i det meditativa flow som tanklös sömnad kan ge. Då jag inte hade en deadline att förhålla mig till så kunde jag sakta och metodiskt jobba med att få till de noggranna sömmar som linneplagg från medeltiden uppvisar. De plaggen är sydda för att hålla länge. Alla fållar är dubbelvikta och inga råa kanter är exponerade. Det är helt logiskt att man lagt ner så mycket omsorg på linneplagg. Linne är den textila fiber som måste genomgå flest processteg innan själva sömnaden kan ta vid, för att inte tala om att det måste odlas. För att kunna producera lin behöver du således ha tillgång till egen mark, något som inte alla hade på medeltiden. Linne är ett kostbart och arbetskrävande material och kostbara material har alltid behandlats med omsorg.

Trots att det kändes som att jag jobbat på min linnesärk ”för evigt” så visade det sig att jag startade klippa ut 19 oktober och den 2 november var den klar. Jag har bara sytt i soffan framför The Queen’s Gambit och The Edwardian Farm, så det har inte tagit mer än kanske 10-14h. Jag behöver därför omvärdera min känsla av att det ”tar för evigt att sy i linne”. 
/ Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s