Ett steg längre/One step further #8

I förra inlägget handlade det om engagemang och eftertanke. Jag beskrev mina första år inom levande historia-grejen och jag får erkänna att jag till viss del sörjer det som var. Visst har kompaniet och verksamheten förfinats och på många vis blivit bättre, men jag tror att vi förlorat en stor skopa glädje och själ på vägen. Min förhoppning är att eftertanke och en vilja att göra något för sin egen skull kan vara en nyckel som kan leda oss tillbaka till passionen.

Hittills har jag talat om en massa olika saker, och det kanske börjar bli dags att sammanfatta. Till att börja med: hela grejen handlar om min inställning till sociokulturellt återskapande. När jag började var jag väldigt skeptiskt inställd. Jag bokstavstolkade källor och var antagligen alldeles för hård, både mot mig själv och andra. Nu har jag kommit på andra tankar och jag anser att vi faktiskt skulle tjäna en hel del på att våga återskapa det sociala.

Bar brawl – never mind the cars…

Mina idéer tog på allvar form efter att jag läst det här och det här blogginlägget av Christian Folini från Company of Saynt George. Hans tankar, i synnerhet i det andra blogginlägget, gav mig ord för saker jag funderat över både länge och väl – i somras höll vi till exempel en särskild närstridsuppvisning där vi visade dolk och brottning. Vi fick fantastisk respons från publiken, och jag funderade över vad vi egentligen gjorde som skilde sig från andra uppvisningar. Jag kom till sist fram till att vårt presentationssätt – där vi spelade upp ett krogslagsmål – måste ha haft med saken att göra. De där bänkarna och det där bordet mitt ute i en slottspark blev skärvor av medeltid. Jag är övertygad om att våra åskådare inte tänkte på att det hela utspelade sig i Borgeby; i deras ögon var vi på en krog i Malmö 1387 – trots bilarna i bakgrunden.

För att uttrycka det enkelt: visst vill jag att min publik ska få en upplevelse, men när allt kommer omkring är det jag själv som söker kickar – det är jag som vill leva medeltid de få dagar jag faktiskt lämnar mitt jobb som tidningsredaktör.

Jag började med att tala om familjen. Den medeltida människan var närapå ingen egen människa – ingen individ. Han eller hon var del av ett kollektiv som var så hårt sammanknutet att det i stort sett var omöjligt att ta sig ur; på samma sätt som man inte på allvar funderade över om jorden var platt eller rund, funderade man inte på att ta sig ur familjeenheten och ”köra solo”. Här talar jag också om idén att, om det är applicerbart, återskapa familjeband inom reenactmentgruppen för att på så vis kunna beröra det livsviktiga kollektivet.

I inlägget efter det talade jag om medeltidens hierarkier, vilka på sitt sätt tjänade som själva samhällets fundament. Hierarkierna var gudomligt instiftade, och även om man då och då vände sig emot förtryck eller orättvisor, var det nog få som på allvar kunde tänka sig att det kunde vara på ett annat vis i slutändan. Av den anledningen argumenterar jag för att jag i mycket större utsträckning borde tänka på att återskapa hierarkier – en bössmäster är en bössmäster och en basse är en basse. Jag tror att det blir svårt att verkligen förmedla en känsla av medeltid om jag lägger hierarkierna åt sidan.

Jag skrev om religionens roll här och här. Liksom familjen och de uttalade hierarkierna är religionen något som på ett fundamentalt plan skapar förutsättningen för den medeltida människan. Den påverkade verkligen allt. Hur troende man de facto var kan diskuteras, men jag är rätt säker på att det stora flertalet betedde sig som om de var troende; de gick i kyrkan, de fastade, de bad sina böner och så vidare. Religionen hade sådan vikt att den fortfarande framställs som central i böcker och filmer om medeltiden. Det säger sig självt att publiken förväntar sig att den ska ta plats för mig som återskapare. På samma sätt måste jag anamma den om jag ska kunna få en känsla av medeltid.

Nästa steg i mina funderingar har att göra med vilka förutsättningar jag har för att återskapa det sociokulturella. Är det OK att ha en så kallad persona, och vad skiljer socialt återskapande från rent rollspelande? Svaren är: ”ja, det är OK” och ”inte mycket”. Gränsen är hårfin och har nästan bara med attityd att göra. Gränsen går (och skillnaden är), för mig, när jag försöker föreställa en annan person och låtsas reagera som han skulle reagera. Det tycker jag inte hör hemma i historiskt återskapande. Vidare anser jag att jag så långt som möjligt ska återskapa 24 timmar om dygnet – det är det jag är på event för. En annan fråga jag tar upp är om jag ska begränsa vårt återskapande geografiskt (vad skulle kung Albrechts bösskyttar göra i Frankrike?). Jag anser att jag på sätt och vis bör göra det, men samtidigt ska jag så klart inte avhålla mig från att åka på evenemang i övriga delar av Europa.

Därefter tar jag upp den centrala, men konstigt nog ganska känsliga, frågan om historisk exakthet. Jag vill gärna vara exakt in absurdum, men verkligheten fungerar inte riktigt så, och därför måste vi gemensamt komma fram till en nivå som är hög samtidigt som den fungerar för de flesta individer. Enligt mig har Albrechts Bössor som förening ett ansvar för att på olika sätt höja standarden hos medlemmarna. Systemet med mönstrare är ett sätt, men bäst är om folk på eget bevåg tar tag i sin utrustning för att de är peppade. I samma inlägg diskuterar jag också i vilken utsträckning vi ska äta tidstypisk mat på evenemang, och min åsikt är att jag ska göra det så långt det bara är möjligt, även om jag skulle kunna hoppa över de mest exotiska recepten.

I förra inlägget pratade jag om motivation och diskuterar varför den verkar ha försvunnit och hur jag kanske kan få den åter. Kort sagt.

Det var så långt. I nästa inlägg, vilket antagligen blir det sista, kommer ”den stora finalen” – hur jag kommer att gå vidare med mitt återskapande. Stay tuned!

Jag skulle förresten uppskatta mycket om eventuella kommentarer till inlägget skrevs på engelska; flera läsare har hört av sig och vill vara med i diskussionerna. Känner du att du inte vill skriva på engelska så är det dock inga problem.

*          *          *

 My previous post was about dedication and afterthought. I described my first years of reenactment, and I have to admit that to some extent grieve the loss of the past. Surely the company and our activities are more refined these days, but I think we might have lost some of the joy and the good spirit on the way. I hope that the way back to passion for reenactment can be even more afterthought plus a will to do something for our own sakes.

So far I have been talking about a lot of things, so let’s summarize. This whole thing is about my own personal view of socio-cultural reenactment. When I first started reenacting I was incredulous to say the least. I worked very close to the sources and I was probably too hard on myself and others. My current thoughts are that we might actually benefit from the socio-cultural dimension.

This and this blog post by Christian Folini of the Company of Saynt George inspired me. His thoughts, in particular the second post, helped me express things I have been thinking of. This summer we displayed dagger and wrestling techniques and we had great response from the audience. I started thinking about what we had done different from other displays, and came to the conclusion that it had to do with our chosen way of displaying the techniques; we did it in the form of a bar brawl. The benches and the table in the middle of a castle garden became tiny bits of the 14th century; to the audience it really looked like we were brawling in a town tavern 1387 – in spite of the cars in the background.

I want my audience to have a great experience but first and foremost I am after an experience of my own. I want to live medieval those few days that I am not working as editor in chief.

In my first post (second, really) I discussed the importance of the family. The individual was always part of a collective which was impossible to leave. Nobody thought much of the earth being flat, and nobody thought much of leaving the family and going solo. Here I mention the idea of trying to reenact the family, if possible.

In the next post I spoke about hierarchies, in a way the very foundation of society. Created by God, they upheld a system that composed the actual reality for the people of the time. That is why I think I should recreate hierarchies.

I wrote about religion here and here. Like family and hierarchy the religion was one of the very pillars on which society and reality stood. It was a central part of medieval life – even today it takes great place in movies and books about the period. My audience expects that I take religiosity in regard, and if I want to live the middle ages I will have to adopt the reenactment of it.

Next step is the prerequisites of recreating the socio-cultural dimension. I believe it is alright to use a persona, and I am aware that the line between soci-cultural reenactment and roleplaying is very thin. My own personal limit is to try and really act like another person and react and feel like he should have done. I also believe that we should reenact 24 hours a day – that is why I am going to events. Another question is if I should limit my reenactment geographically. I think that I should, but that doesn’t mean I can’t go abroad on events.

In the next post I discussed the very central but also strangely sensitive question of being historically accurate. I want to be exact in all aspects, but I have to adapt to reality in some point. That is why we have to agree on a high level of authenticity which still isn’t impossible to reach. My opinion is that Albrechts Bössor has a responsibility to raise the standards for its members, even if I’d rather see our members improving by their own free will and passion. In the same post I raised the question of eating medieval food or not on events. My answer is yes, even if we could avoid the strangest dishes.

In my previous post I had a go at motivation, and I ask myself why it has gone and how I can make it come back again.

So far so good. My next post, which probably will be my last in this subject, will be ”the grand finale”, where I try to decide how to go on with my reenactment.

6 reaktioner på ”Ett steg längre/One step further #8

  1. Mycket intressant, Peter! Det du talar om att återskapa sociokulturella band i föreningen är emellertid inte så svårt. Det beror på hur man skapat föreningen från början, dock. Att få med sig publiken gör man ganska effektivt genom att man agerar i tidsepoken, eller hur man skall uttrycka det.
    Inom Gustav II Adolfs fotfänika har vi löst det sociokulturella på det som vi ser enklast möjliga vis. Vi är oss själva men på 1600-talet och i de roller vi har där. Således är jag sergeant för pikenerarna och Maria är min soldathustru och våra barn är våra barn. Vi har inga persona som så och inga påhittade band. Våra familjeband tar vi med oss in i 1600-talet vilket gör att vi agerar helt naturligt gentemot varandra. Barnen får hjälpa till med det som de kan, som man gjorde då, men det funkar utmärkt då det blir en lek för dem.

    • Det är utmärkt om det kan fungera så, och det gör det också i Albrechts Bössor i den mån det verkligen finns ”riktiga” familjeband. Däremot är det svårare för mig, Lunda, Maja, Alexandra, Elin, Micke, Basco och flera andra – som inte har sin partner i föreningen. Det är där problematiken uppstår. Visst – alla skulle ju kunna vara änkor/änklingar, men jag tror inte att det varit så vanligt; att vara ensamstående är att vara 50 % mindre i en situation där man verkligen behöver sin partner – både för att familjen är viktig, men också för att man med ens är två som hjälps åt med försörjningen. Min högst ovetenskapliga teori är alltså att folk skapade nya allianser när gamla försvann för att dra nytta av det stöd och skydd som tvåsamheten ger, och därför är det konstigt och ologiskt att så många går runt på events utan att ha ”familj”. Mitt syfte var att ge svar på frågan: hur löser vi det? Den lösning som är mest straight forward är att skapa fiktiva band, men det är som nämnts ingen enkel sak. Har du idéer för hur det kan lösas tar jag mer än gärna emot dem!

  2. Vad menar ni att ”socio-kulturell reenctment” står för? Jag är inte familjär med uttrycket. Det verkar ha mycket med lärande och pedagogik att göra. Kan Peter ge en definition vad det betyder här?

    • Socio-kulturell reenactment blev ett uttryck eftersom jag tröttnade på att skriva ”att återskapa sociala och kulturella yttringar”. Det är nog tyvärr inte så mycket mer definierat än så, och jag antar att man kan skriva in lite vad man vill under rubriken, men i mitt fall handlar det alltså om återskapande av det som inte är rent materiellt; skick, bruk, föreställningar, tro – syn på tillvaron helt enkelt. Att få en komplett och exakt bild är en omöjlighet, men jag anser att man absolut kan ta fasta på det vi vet eller tror oss veta om vardagshandlingar under 1300-talet för att på så sätt ge återskapandet en annan mening och en annan dimension.

      • Jag hade slagit ”sociokulturell” på Google och fått många träffar på detta som tydligen används i pedagogisk teori av Säljö och Vygotskij. Det var därför jag undrade vad det stod för här. Termen visade sig redan vara upptagen. Man skulle förslagsvis kunna använda uttrycken ”social reenactment” och ”materiell reenactment”. Det kulturella ingår, som jag ser det, både i det sociala och det materiella.

    • Uttrycket sociokulturell kände jag till sedan skolåren och tyckte att de gott kunde få samsas med reenactment. Till att börja med använde jag faktiskt bara social, men jag kände att det saknades något; föreställningar och kulturellt betingade handlingar platsar inte helt under social, och därför behövs ytterligare en term om du frågar mig. Dessutom gillar jag den pretentiösa klangen av uttrycket🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s