Ett steg längre/One step further #7

Sist jag skrev avslöjade jag (för de som mot förmodan inte vet) att jag i alla fall i teorin är en fördömd autencitetsfascist. Innerst inne önskar jag att mina kompanimedlemmar och andra medeltidare skulle vara lite mer engagerade. Jag inser dock begränsningarna (och börjar så sakteliga förstå att även jag har gränser) och låter det hela förbli en dröm.

Det här inlägget kommer icke desto mindre att handla om motivation och engagemang. Jag börjar med att beskriva känslan jag erfor under mitt allra första evenemang 2003. Jag och mina medresenärer i gruppen Krigshundarna (grundplåten för Albrechts Bössor) åkte till Azincourt i Frankrike på en ingivelse. Vi kom ur lajvscenen men tröttnade på att vi verkade vara i minoritet eftersom vi ansträngde oss med dräkt och övrig utrustning. Sommaren ifråga saknade också lajv som vi kände att vi ville besöka. Så vi satsade allt på vinst och förlust, uppdaterade vår utrustning och åkte. Vi betalade varenda krona själva. Resan, tur och retur, är runt 280 mil lång, och bensinen kostade kanske 10 kronor litern. Totalt, inklusive färjebiljetter på kanske 1 500 spänn, betalade vi över 1 000 kronor per person – oräknat mat och hotellkostnader. Från evenemanget fick vi inte en krona. Jag var student på den tiden, och kostnaderna var ett dråpslag mot min ekonomi. Men jag gjorde det i alla fall. För att det var kul. Vår egen insats på plats låg så klart på den lägre skalan, men idén var född; jag ville börja återskapa historia på allvar.

That’s me on the left. We are playing bandy ball, medieval style – in Azincourt 2003

Jag minns att jag hela tiden växlande mellan sinnes-stämningarna ”wow!” och ”fan vad jag är dålig!”, men jag hade definitivt blivit biten. Sedan följde några år av entusiasm, glädje och passion. Slutligen bildades Albrechts Bössor formellt och föreningen började växa. Men sen hände något. Jag började förlora intresse. Jag hade fått en överdos. På senare år har intresset svalnat mer och mer, och jag har ärligt talat varit på väg att hänga upp bössan för gott flera gånger. Men det här är inget problem som är unikt för mig. Medlemmarnas engagemang har sjunkit mer och mer. Attityden har inte sällan varit butter och negativ. Få har tagit några som helst initiativ, och när det trots allt händer något har första frågan ofta varit ”kommer föreningen att ersätta mig?” eller ”varför ska ALLTING hända i Skåne/Stockholm? Det är för långt, så jag kommer inte!”.

Det handlar, tror jag, om att återskapandet till viss (stor?) del bytts från hobby till arbete. Och det är ett problem som verkar vara genomgående i många grupper jag känner till. Resan från kompisgäng till ”proffs” har förändrat förutsättningarna fundamentalt. Förvisso har pengarna varit till stor hjälp när det gäller att uppdatera och köpa in utrustning till kompaniet, men de kräver också en annan form av insats – en nästan mekanisk form av uppvisningar och publikkontakt.

Folk har tröttnat på att vara apor i bur. Kanske har de tröttnat på att återskapa bara skalet av medeltiden – det materiella? Kraven har blivit för många och leken har stoppats undan. Jag tror att vi kan återfå lite av det där roliga och njutbara, dels genom att lägga till en ny dimension – det sociala återskapandet – och dels genom att göra mer saker för vår egen skull – fester, ”medeltidscamping” eller hantverkshelger. Andra förslag mottages med stor tacksamhet.

Och på tal om hantverkshelger: förr minns jag att medlemmarna av pur glädje och entusiasm gjorde saker till kompaniet. Bara för att alla skulle ha glädje av det. Och de krävde inte en spänn för det. Nuförtiden kräver våra hantverkare ibland nästan marknadsmässiga ersättningar för det de tillverkar. Det är väl egentligen inget fel i det, eftersom föreningen har pengar numer, men det pekar enligt mig ändå på att relationen till kompaniet förändrats – det är inte en hobby – det är ett jobb. Och då är det så klart inte alls lika roligt att hålla på.

Christian Folini ställer frågan om det är OK att arbeta för gruppen även utanför evenemang. För min del är svaret ett självklart ja. Jag menar att vi på så vis kan utveckla gruppens materiel väsentligt och därmed ha en lättare och tacksammare uppgift när vi väl är i fält, samtidigt som vårt läger kommer att se bättre ut. Vad viktigare är – vi kommer alldeles säkert att ha väldigt roligt under tiden, något som sannerligen är välbehövligt i medeltidssvängen nuförtiden!

Vad som kanske är allra viktigast är att ta en rejäl funderare över vad vi pysslar med, hur vi gör det, varför vi gör det och hur vi kan få det mer intressant och roligare för både oss själva och för de som vi vänder oss till.

Jag skulle förresten uppskatta mycket om eventuella kommentarer till inlägget skrevs på engelska; flera läsare har hört av sig och vill vara med i diskussionerna. Känner du att du inte vill skriva på engelska så är det dock inga problem.

*          *          *

In the previous post, I revealed that I am an authenticity fascist (in case you didn’t already know). Deep inside, I wish that my fellow company members and other medievalists could be a bit more engaged. I am aware of general limitations though, and I am beginning to realize that even I have limits. I guess I’ll just let it stay a dream.

This post will, nevertheless be about motivation and interest. My story begins at the event at Azincourt 2003.  Me and the other three in Krigshundarna (The dogs of war – what was later to become Albrechts Bössor) went to Azincourt, France on a whim. We emerged from the Swedish LARP scene, but we were tired of being in the relative minority of those that made an effort with our stuff. We updated our kits and just went. We paid every penny ourselves – it was a trip that was about 2 800 kilometres long in total. At the time, when petrol cost maybe 1 Euro per liter, the journey cost us nearly 300 Euros – plus maybe another 150 Euros for ferry costs. In total, we paid more than 100 Euros each – not including food and hotels where we stayed. The event didn’t pay for anything, really. At the time, I was a student, and the costs were much too high for me, but I did it anyway, because I wanted to – because it was fun. Our standard was a bit on the lower scale, but the idea was born.

I remember goin from ”Wow! to ”I suck…”, but it made me put in a real effort to make my kit better. After a few years of passion and fun, Albrechts Bössor was formally founded, and the company started to grow. But then something happened. I started to lose interest. I kind of overdosed, and in later times I have grown more and more tired. I have even thought of quitting. I do not seem to be unique though; my fellow company members have become less and less engaged. The attitude have often been negative. Very few have been proactive and when things ever happen, the first question is: ”Will I get compensated by the company?” or ”Why must everything happen in Stockholm/Skåne? It is too far. I won’t come.”

I believe that this is because we have been more and more effective and professionalized, and something similar has happened in other groups I know of. The journey from a band of brothers and sisters to a ”professional” company has changed everything. The money we make on displays help pay for our trips to events and for communal equipment, but they also crave another level of effort from us – our displays have become much more frequent and sometimes almost mechanical.

The company members of Albrechts Bössor have grown tired of being the animals of the event. Maybe, they have also grown tired of only reenacting the facade of the 14th century – the material aspect. The demands have become too many and our own pleasure has been stowed away. I believe that we can have some of that pleasure, both by adding the socio-cultural aspect and by doing more stuff for our own sake – feasts, ”medieval camping” or crafting weekends. I would love to hear your suggestions.

Speaking of crafting weekends. I remember that the company members used to make stuff for the company, just for the fun of it, just because the group needed a new table or whatever. Nowadays, our craftsmen sometimes want to be paid in full for their work. That isn’t very strange, as the company have money these days, but nevertheless it shows a change of attitude to the company and its activities – it is no longer a hobby; it is a job. And that means that it isn’t nearly as fun to do engage in reenactment.

Christian Folini asks if it would be alright to work for the company even outside of events. As far as I am concerned: Yes. I am certain that we in such a manner could develop the company’s equipment and that way our tasks at events would be easier and our camp will look better. Furthermore we will have a good time while doing it – which I believe is very important!

And another thing: I suggest that we all have a good look at what we are doing, how we do it, why we do it and how we can make it more interesting and more fun, both for us and for our audience.

13 reaktioner på ”Ett steg längre/One step further #7

  1. Well, we have all been there I think. St Olaus Guild is slowly regaining consciousness after a couple of years sleeping. Problem is that people are individuals and must have the possibility to explore the ”new” (for them) to remain interested in the hobby. Years after years of ”monkeys in a cage” is not really what anybody is looking for.

    To me this is more about meeting friends than living the historical time, even though I always appreciate it very much when I attend events. There is a usually large step to get to organising an event or even travelling to one.

    • Henrik

      Of course the motivation for going on events and reenacting differs from person to person, and even though I am acting like socio-cultural reenactment is the answer to everything, I would like to underline that it isn’t🙂. I guess that I am trying out a yet (for me) untried path to breathe some life into my reenactment, both when it comes to actual display and when it comes to my own personal experience. The difficulty, I’d say, lies in finding a way that can be accepted by everyone in the company. I have no idea how to make that happen, but my first step is to post a big load of blog posts on the subject, so that people at least start to consider it.

      I am happy that you commented on this post, and that you are reading the posts; your experience in the reenactment field is a welcome addition if I am going to come to any kind of conclusion.

      • One interesting part here is what I would consider a general difference between 14th century reenactment and 15th century. There is almost no fighting around at all in 15th century reenactment, but to me fighting seem to be a large part of the 14th century reenactment. Is this a view shared by others or is it just me? That may also play a part in how long people tend to stay in the hobby, how long their ”breaks” are, and how dedicated they are.

  2. Hej! Du får gärna översätta det här då min usla engelska gör att jag rodnar…

    Du har väldigt rätt i det du säger. Jag tror att man måste ta med en parameter till: ålder.
    När jag var glad ung student kunde jag åka kors och tvärs över landet. Jag krävde lite och jag brann glatt för saker och ting. Som 36-årig tvåbarnsmamma så är det inte alls lika lätt att slänga sig på tåget, till studentpris, och slöjda loss en helg med polarna. Det är jättetrist!
    Jag är glad att jag håller kurser ibland, där spirar glöden och skaparandan är superhög. Det är lätt att dras med i den skaparglädjen och jag känner att det är kanske just det som behövs för mig. Att ge mig själv tiden. Liksom jag årligen bokar in besök hos tandläkaren vara sig jag behöver eller ej, så går jag dit. Så borde jag regelbundet boka in Föreningstid/ skapartid. Jag vet att jag kommer att må bra av det efteråt! Det enda jag då behöver är att barnen kan vara med och jag inte behöver sitta ensam och slöjda. Fast faktum kvarstår- jag snyter inte pengar.

    • Det är en lysande idé att faktiskt boka in skapartid! Det är lite som du säger – att boka tid hos tandläkaren, eller att träna. Fler borde göra det. Fler borde prioritera föreningen och återskapandet. Och där kommer vi kanske till det viktigaste: prioriteringar.

      Du har rätt i att ålder säkert har en del att göra med vilka möjligheter man har. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför det verkar vara likadant OAVSETT hur gammal man är. Man åker ÄNDÅ inte på interna evenemang och man gör ÄNDÅ inget utan att få betalt för det – när man är ung student har man inte pengar och när man är äldre har man inte tid (och kanske inte pengar heller). Jag tror alltså inte att det ENBART har att göra med tid/pengar – det har nog främst att göra med att man inte prioriterar det hela. För om man prioriterar sitt återskapande så lägger man inte pengar på annat och man väljer att spendera tiden på reenactment istället för att sitta vid datorn eller göra något annat. Då har man råd. Och då har man tid.

      Jag tror vidare att problemet i sin förlängning – alltså oviljan att prioritera – har att göra med att verksamheten i Albrechts Bössor och säkert i andra föreningar också, fått en prägel av plikt och jobb. Det är det som vi måste jobba med. Om återskapandet förknippas med lust, glädje och umgänge med bästa kompisarna – då vill man prioritera. Frågan är bara hur vi ska nå dit. Jag vill gärna höra era synpunkter.

      • Ibland så saknar jag SCA jättemycket. Där fanns/finns en stark gruppkänsla och många arbetar ideellt på ett helt annat sätt för sin förening än vad jag har sett i reenactmentgäng. Eventen man gör har ingen publik, dvs man arbetar inte för ”någon annan än gruppen”, man betalar för att få vara med och man betalar sin egen mat/resa. Ingen tvingar nån att åka på nåt och föreningen drivs av medlemsavgifter. Ibland gör man nåt gig och visar medeltid på nån skola eller liknande.

        Kärnpunkten tror jag är att man saknar publik. Det är lätt att publiken förvandlar oss till ”apslöjdare”. Att betala för att åka och träffa sina kompisar är helt ok. Men att göra det för att visa upp medeltid på en marknar är en annan sak. Jag tror att många känner att man inte skapar för sin egen skull utan för publikens skull och att man då per automatik börjar tänka ”jobb” och då vill man ha betalt för sin arbetsinsats.

        Att göra slöjdhelger och häng är ett sätt att få folk att ses . Men det måste vara frivilligt. Jag är övertygad om att det inte bli kul att komma om man hela tiden får höra att endast giltiga förfall är egen begravning. Det tar udden av allt skoj omedelbart.

    • Jag tror att mycket står att finna i tidsaspekten och åldersaspekten. Jag är gammal och har alltså andra saker att göra. Med ålderdom följer andra saker i livet och andra prioriteringar. Detta är ett dilemma som jag konstant fäktas med. Man vill ju inte ge upp sina passioner samtidigt som man märker hur ständigt tiden minskar för de hobbies man gillar.

      • Maria, att föra in SCA i denna diskussionen är absolut klokt, för jag kan känna i magen, skillnaden mellan reenactment och SCA. Och för egen del så är det ju stunderna med vännerna som jag ser fram emot, inte det publika mötet, även om det också har sin charm – apropå skillnaderna mellan de bägge. Jag minns hur det var när kravet på pengar kom in i min första förening.

        Jag har insett under min tid att intresset till hobbies kommer och går. Man får nya saker på sin agenda som man vill förkovra sig i och man gör så ett tag. Lugnt medveten om att man kan återvända till medeltiden när man är redo… Jag kan reagera på uttrycket ”att prioritera”. En hobby som vår skall inte behövas prioriteras – redan där tänds en varningslampa för jobb. Hobbyn skall vara frivillig. Inte en uppoffring. OM man talar om prioriteringar så kan det kallas för jobb. Ideellt eller avlönat. Bara det är en överenskommelse alla är med på. Jag kan mycket väl tänka mig att jobba för min förening. Den belöning jag får är att kunna åka på många fina evenemang med fina människor.
        Jag skulle vilja påstå följand; i sanningens nämn är det ju inte publiken som gör oss till apslöjdare, det är ju vi själva som ger oss den rollen. Kanske kan vi komma förbi detta om vi närmar oss det sociala återskapandet som Peter talar om genom att ge oss själva en mening i bilden annat än att sitta och hantverka. Tar vi oss an rollen som, för vår del soldater, så kommer det till ett nytt manér. Jag tror för övrigt heller inte att alla känner sig som apslöjdare som pysslar med hobbyn.

      • Jag är med dig här Johan. Stunderna med vännerna och känslan av den eviga urtiden är det som jag tycker bäst om. Publikmötet kommer faktiskt långt efter.

        Men jag ska förtydliga vad jag menar med prioritera. Jag börjar med att omfrasera det till ”att sätta i första rummet.” Den som säger ”jag har inte tid” hittar faktiskt bara på. Han eller hon har precis lika många timmar på dygnet som alla andra. Om man väljer att göra annat än att reenacta så är det inget fel i det, men man sätter därmed inte reenactment i första rummet.

        Det samma gäller pengar. Där är det så klart svårare – alla har inte lika mycket stålar – men genom att skippa träningskortet, inte dricka så mycket bärs, strunta i att köpa den där lampan, cykla i stället för att köra bil och så vidare, kan man använda pengarna till annat. Till exempel reenactment, som man då sätter i första rummet.

        Det ÄR alltså fråga om vad man väljer – inte om att man ”inte har tid och pengar” – för det har man. Jag vill slutligen understryka att jag inte ser något fel i att en person väljer att göra på det viset, men jag kan reagera på uttrycken ”jag har inte tid” och jag ”har inte pengar” – för det är bara undanflykter när man egentligen borde säga ”just nu prioriterar jag min träning på gymmet högre än reenactment och därför går tiden till spinning och pengarna till gymkort.” Ärlighet varar längst, sa bakterien som slutade ljuga. Och hobbyn kan vara – ÄR – frivillig i alla fall, trots (eller kanske just därför att) att man pratar om prioriteringar, som faktiskt mycket väl kan översättas till just val – och därmed frivillighet.

        När det gäller din syn på apslöjderiet så håller jag med dig till 75 %. Vi gör oss själva till apslöjdare till stor del, men publiken behandlar oss också som sin egendom; vem har inte flippat på nån full jäkla typ som gått iväg med en hjälm eller en -40-talist som klappar på huvudet och säger lilla gumman? Visst ses vi som ”artister” och del av inventarierna – där för publikens skull. Lite som på zoo. Inte snack om den saken.

        Du har förstås rätt i att alla inte ser sig själva som apslöjdare. Jag drar lite stora växlar för tydlighetens skull, men jag tror att känslan faktiskt finns där då och då hos både en och tre av medlemmarna, även om den inte finns där hela tiden och även om många kanske inte upplever det som ett problem.

        Slutligen; att ”ge oss själva en mening i bilden annat än att sitta och hantverka” är nog själva kärnan av alla mina bloggposter så här långt. Det är strålande uttryckt. Tack för det!

  3. Henrik: ”There is almost no fighting around at all in 15th century reenactment, but to me fighting seem to be a large part of the 14th century reenactment.”

    It depends on where you are looking I think. In the Netherlands and Belgium most late medieval reenactment groups are 15th c. fighting groups. And I guess the English scene is the same, looking at all the 15th c. battle events there. The 14th c./15th c, North German scene seems to have its focus more on civilian life.

      • That is very true, and I have been thinking a lot about that too. I have a theory that it might depend of the very poor conditions when it comes to sources in Sweden in the late 14th/early 15th century. We have, as far as I know, no real sources of city accounts, no guild laws, no court records and hardly any sculptures och church paintings. That makes it very hard to reenact civilians.

        The easy thing to do is to look at the physical/military remains (although those are not abundant either) and try to recreate them. At least you have a conception of how they would act, be organized and equipped; the difference between German conditions and Swedish conditions when it comes to military equipment and fashion might not be that big.

  4. We could of course use German sources for tradesmen and craftsmen (I try to use those sources when it comes to soldiers), but it is well known that many city laws differed. If we were to use for example Hannover city laws, we would really have to reenact Hannoverians, which feels a bit silly. Otherwise we would just be guessing. I hate that. Another problem is that most texts on German conditions are written in German, and even if I am pretty decent when it comes to reading German I am in no way good enough to read a scientific report on the theories regarding shoemakers in Köln 1364-1375…

    Also, it makes no sense to reenact a trader or craftsman living in a big tent camp – for that you need castles or other buildings – recreated or preserved. Soldiers however, could well live in a camp, which makes it an easy solution to reenact soldiers.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s