Ett steg längre/One step further #5

Inlägget jag senast skrev handlar om varför det närmast är paradoxalt att återskapa medeltid utan att ta stor hänsyn till religion – den var en så stor del av vardagen att det skulle vara mycket konstigt att lämna den utanför.

Men återskapandet av religion kräver att man låtsas, om man nu inte är religiös från början. Det är, som jag nämnt, långt ifrån alla som tycker att det är OK. Jag insåg dock redan från början att resonemanget i mina inlägg så här långt närmast förutsätter att man låtsas. Det förutsätter något som absolut kan tolkas som rollspelande. Att svara ”Ja, Mäster!” när jag får en order, att kalla någon för min hustru och agera som om vi känt varandra hela livet och att delta i en fiktiv morgonmässa kommer väldigt nära rent lajvande. Frågan är vad som egentligen särskiljer återskapande av det sociala och rollspel. Var börjar det och var slutar det? Finns det någon nytta med att ha en ”persona”?

Det här inlägget inleder något av en andra fas i mitt resonemang kring Ett steg längre, en fas där jag diskuterar förutsättningarna och omfattningen av vad jag vill ha sagt. Det, och kommande inlägg, grundar sig i stort på det här inlägget av Christian Folini.

Till att börja med: vad särskiljer sociokulturell reenactment och rent rollspelande? Även om svaret inte är enkelt, har jag ett förslag.

Man behöver inte spela rollen av Kröpelin Negendanck, 33-årig armborstskytt från Hamburg. Det räcker med att man känner till Kröpelins förutsättningar, hans status i samhället och hur det är rimligt att han hade agerat. Man behöver inte låtsas bli upprörd, glad eller något annat när man upplever olika händelser. Att man försöker genomföra de vardagliga handlingar som är förknippat med det sociala är tillräckligt. Man skulle kunna säga att man spelar en roll i handlingar, men inte i sinne.

Den här frågan går hand i hand med nästa: var börjar rollspelandet och var slutar det?

Svaret är att det måste vara upp till var och en. Personligen tycker jag att gränsen går när man verkligen ”spelar” någon annan. Känsloyttringar och påhittad ”medeltidssvenska” går bort. Jag är Peter, men jag iklär mig kläderna som en 33-årig 1300-talsmänniska kunde ha burit. Samtidigt försöker jag ha de sociala koder som styrde honom i huvudet, vilket gör att jag också handlar på det viset. Det räcker.

Det leder oss till frågan om ”persona” – att ha ett påhittat namn och en ”bakgrundshistoria”. Är det OK? Vad skulle det egentligen ge mig?

Jag är för att ha en persona. Tidigare var jag mycket negativt inställd, men nu har jag insett att det kan ge stora fördelar att arbeta med personabegreppet, i alla fall till viss del. Varför? Av den enkla anledning att jag inte kan bygga min utrustning på ett relevant sätt om jag inte vet vad det är för typ av människa jag ska återskapa. Att bara säga ”Man, 1350-1400” duger inte. Det duger knappt ens om jag säger ”underbefäl sprungen ur borgarklass, 1350-1400”. När jag på allvar börjar definiera och begränsa mig kan jag dock bli mer exakt: ”nordtyskt underbefäl i skytteavdelning (yngste sonen i en köpmansfamilj av medelmåttigt välstånd) knuten till kungen, 1370-1380. Har varit soldat i sju år och genomgått tre militära kampanjer, varav två i Stockholm och en i Rostock”. Med ens vet jag precis vad jag ska leta efter när jag skapar min utrustning:

  • Det måste vara nordtyskt/skandinaviskt
  • Det måste ligga innanför ramarna för åren 1370-1380
  • Det bör vara utrustning som anstår medelmåttig borgarklass/underbefäl – med de inkomster som personen borde ha, som bas för utrustningens standard, samtidigt som utrustningen bör återspegla de sju år personen varit i tjänst

På köpet får jag också uppgifter som jag kan använda mig av i mitt sociala återskapande – inte minst när det gäller kontakten med turister.

En annan fråga är om jag ska återskapa 24 timmar om dygnet eller om det är i sin ordning att slappna av då det inte finns några turister i närheten. Som svar på den frågan vill jag ta upp ett samtal jag hade med ett par vänner för en tid sedan. De hade inget emot att vara turistmagneter hela dagen, men efter stängningsdags ville de leva medeltid, precis som jag. Och då kom andra reenactors till lägret. De ställde sina ölburkar på bordet (och lämnade kvar dem när de slutligen gick), började prata Battlefield 3 och andra, helt irrelevanta saker. Det gjorde mina vänner milt sagt förbannade. Och jag förstår dem.

Har du läst de här inläggen från början har du förstått att jag vill leva medeltid när jag väl är ute på evenemang – och då vill jag inte se ölburkar på borden, hockeytrunkar under filtarna i mitt tält eller höra om resan till Mallorca. Det finns gott om andra tillfällen att ta upp såna diskussioner. Det finns egentligen ingen anledning att inte hålla allting 100 % medeltida under de få dagar jag är ute – det är ju det jag är där för.

En tredje fråga som har med det här att göra är om jag ska begränsa mig geografiskt i mitt återskapande. Är det OK att reenacta svenskar/nordtyskar i Italien? Jag svarar spontant nej på den frågan. Därmed inte sagt att jag ska avhålla mig från att göra sådana resor, men jag kan gott tona ner det faktum att jag återskapar nordeuropé och istället försöka närma mig en italiensk, historisk gruppering som stämmer överens med evenemanget. Det får givetvis göras med hjälp av de medel jag har till mitt förfogande; det är nog till mer besvär än nytta att sy om hela utrustningen för ett tvådagarsevenemang.

Jag skulle förresten uppskatta mycket om eventuella kommentarer till inlägget skrevs på engelska; flera läsare har hört av sig och vill vara med i diskussionerna. Känner du att du inte vill skriva på engelska så är det dock inga problem.

*          *          *

My last post is about why it is more or less a paradox to recreate the middle ages without regarding religion. 

Recreation of religion, however, craves that you pretend, if you are not already religious. Many people feel this is awkward, but already from the beginning I noticed that what I have been describing so far  needs some form of faking – some form of roleplaying. To acknowledge an order by answering ”Yes, sir!”, to call someone my wife and act as we have known each other for life, and to partake in a fictitious mass, is very close to LARPing. What is it that separates socio-cultural reenactment and roleplaying? Where does it start and where does it end? And is there any use in having a ”persona”?

This post start something of a second phase of One step further, where I discuss the prerequisites and the extent of what I would like to say. To a great extent, this phase connects to this post, by Christian Folini.

For starters: where lies the difference between social reenactment and roleplaying? It is not an easy question, but I have a suggestion:

You don’t have to act the character Kröpelin Negendanck, a 33 year old crossbowman from Hamburg. All it takes is that you know the conditions in which he lived and how he might have acted. You don’t have to pretend to happy, sad, upset or content when you experience different things. To try and execute the everyday chores and acts which are connected to the social/cultural life is enough; you could say that the roleplaying is constitued out of actions, but not out of mind.

This goes hand in hand with my next question: where does roleplaying start and where does it end? The asnwer is, that it must be up to each reenactor. Personally I think it is over the top to try to be another person. Feelings and made up ”medieval Swedish”is out of the question. I am Peter, but I dress up as a 33 year old 14th century man. At the same time I am trying to keep the social and cultural codes which made him tick in mind, which makes me act in a ”correct” way. That really is enough.

This leads us to the question of ”persona” – to have a made up name and a background. Is that OK? What would be the purpose of it?

I approve of the idea of having a persona. Earlier, I was thoroughly against it, but now I have realized that it can be a great benefit to work with the concept of personas, at least to some extent. Why? First of all, it is a question of material reenactment – how can I develop my kit if I don’t what what kind of kit I should create? Of course, I could say that I reenact a ”man, 1450-1400”, but that won’t do the trick. When I start to be more specific, my kit can also be more specific: ”north German lower class officer in a royal squad of specialist gunners. The youngest son of a middle class burgher family, and veteran of three campaigns – two in Stockholm and one in Rostock. The timeframe I want to use is 1370-1380.”

This gives me the following details regarding my equipment:

  • It has to be Scandinavian/north German
  • It has to exist between 1370-1380
  • It has to be relevant for a low ranking officer in a royal gunner squad with his roots in a middle class burgher family. Furthermore, the equipment should reflect his experience on campaign

At the same time I create information that I can use when in contact with our audience. 

Another question is if I should reenact 24 hours a day or if I should relax when there are no tourists around. I would like to answer that   by referring to a conversation I had with some friends a while ago. They didn’t mind being tourist attractions all day long, but after closing time they wanted to really reenact the middle ages – just as I. But the, other reenactors came to their camp. They put their beer cans on the table (and left them there, even when they went) and started to talk about PC games and other totally irrelevant things. My friends where pissed of. I understand them.

If you have read my previous posts, I believe that you have begun to understand that I want to ”live the middle ages” when I am attending an event. Then I don’t want to see or hear anything not medieval. There are really no reason why I shouldn’t go all in the few days I am actually reenacting – that’s the reason I’m there.

A third question is if I should limit my reenactment to certain geographical areas. Is it allright to reenact Swedish gunners in Italy? I would say no, but that doesn’t mean I would have to refrain from such events – I just have to tone down the most Scandinavian of my equipment and try to adapt to a more Italian appearance, of course within certain limits.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s