Ett steg längre/One step further #4b

I det förra inlägget redogjorde jag för min syn på medeltidens religiositet och hur religionen tog plats i människans vardag. Jag anser att trosutövandet och religionens roll var en så pass viktig del av vardagen att jag skulle kapa bort en stor del av det som gör medeltiden till medeltiden om jag valde att bortse från det.

Jag har förståelse för de som känner att återskapande av religion, i det här fallet katolsk kristendom, är en dålig idé. Det förstår jag oavsett om de anser det för egen del eller för att de har respekt för ”riktiga” troendes ritualer, i synnerhet när det gäller det förstnämnda. För de personerna kan jag inte göra annat än att understryka att det bara är på låtsas, precis som när det gäller hierarkierna. Man blir inte katolik för att man rabblar en Ave Maria, och återskapandet vi sysslar med får ett helt annat djup om vi vågar oss på det. Jag vill koppla det till vad jag skrev om att ”spela en roll” i Ett steg längre #3 – att försöka sätta sig in i det medeltida psyket; det handlar om återskapande och mindset – inte om lajvande eller att konvertera eller bekänna sig till kristendom för den delen.

När aversionen kommer från respekt för faktiska trosutövare har jag däremot lite mindre förståelse. Jag dristar mig till att säga att jag misstänker att de flesta inte egentligen tänkt igenom ställningstagandet, och att det kanske egentligen rör sig om en känsla. Jag hade förvisso ärligt talat precis samma tankar och samma känsla – det var onekligen lite tabu att ta upp det religiösa. Jag ville knappt ens ha radbandet framme av rädsla för att någon kristen skulle ta illa upp. Det är känsligt. Det är besvärligt. Och man måste lära sig ytterligare saker om det medeltida samhället och dess ritualer. Jag kände mig osäker. Men så läste jag det här inlägget, av Christian Folini, vilket var en av anledningarna till varför jag började skriva om det här överhuvudtaget.

I korthet handlar det om det jag skrivit ovan. Jag medger villigt att jag inspirerats av Folinis text, att jag håller med om det han skriver och att texten fått mig att börja resonera om ämnet i stort, men förhoppningsvis kopierar jag inget, utan tillför min egen dimension. Kontentan av det här inlägget är dock att jag anser att det inte funkar att lämna den religiösa dimensionen utanför. Väljer jag att anamma den och visa upp den, givetvis med ärlighet inför publiken och mig själv, samt med viss distans och självmedvetenhet, är jag övertygad om att min trovärdighet som återskapare och pedagog växer.

Det medför förvisso, likt när det gäller hierarkierna, att jag kanske måste utmana mig själv och våga arbeta bort (eller i alla fall tillfälligt betvinga) mina uppfattningar om återskapande av religiösa handlingar. Det innebär dessutom att jag har en del att lära. Personligen anser jag dock att lärandet en av de saker som jag uppskattar mest med historiskt återskapande och att jag gärna lägger mina privata åsikter om religion och dess ritualer åt sidan. Jag upplever att vinsterna är bra mycket större än besvären. På kompaninivå skulle religionsåterskapandet fungera som ett kitt och hålla samman gruppen i ett gemensamt ”göromål” och samtalsämne, samtidigt som det skulle ge struktur och stadga åt dagen. Och då har vi ändå inte nämnt att det återskapade religionsutövandet förmedlar en känsla som är väldigt ”medeltid”, något som både kompaniet och publiken kan känna av och uppskatta. För min del, som vill ”leva medeltid”, är det en högst relevant aspekt. Samtidigt är jag så klart medveten om att det inte är för alla.

Nåväl. Åter till Folinis inlägg. Han diskuterar, som jag nämnt, samma saker som jag, och tar upp samma problematik och till viss del samma frågor – är det OK att återskapa religion? Svaret kan kort sammanfattas i ordet avsikt, vilket är ett nyckelbegrepp i texten. De representanter för kyrkan som han talat med, menar att så länge man inte försöker lura någon att man verkligen är präst (alla förstår att skådespelare på film inte är präster, och därför är det OK), inte hånar religionen eller dess ritualer, och så länge man behandlar hela ämnet med värdighet, så ska det inte vara några problem. En viktig sak att komma ihåg är dock att gränsen dras vid heliga sakrament; det är inte OK att till exempel låtsas döpa någon eller ge någon nattvarden utan att vara prästvigd. I alla fall inte om man vill följa de påbud som fastställdes i kanon 1378. 

Det är alltså sammanfattningsvis OK att ”återskapa” religion och ”vardagliga” religiösa handlingar, så som en predikan eller en bön, och till och med att återskapa en präst, förutsatt att man har ärliga avsikter och inte gör ett spektakel av det hela. De som avhåller sig från att återskapa religiösa handlingar av respekt har alltså intet att frukta. De som inte vill av rent personliga skäl skulle (om de vill) kunna fundera över varför det är så få som har en liknande aversion mot att återskapa fältslag och att visa upp brottningstekniker avsedda att bryta nacken av motståndaren – något som rimligen borde vara långt mycket mer kontroversiellt än vad det är.

*          *          *

In my previous post I described my view of medieval religiosity and how religion took place in everyday life. I believe that actions of faith and the importance of religion was such a great part of the society that I would cut away a great deal of what makes the middle ages the middle ages if I chose not to reenact it.

I understand people who feel that it is a bad idea to reenact religion, whether their reasons are for their own sake or for ”genuine” believers, especially when it comes to the first group. All I can do is to underline the fact that we are not doing it for real. It is an act, just like the thing with hierarchy. You won’t turn catholic just because you say a hail Mary, and our reenactment will have a whole other depth if we dare try it. I would like to connect it to to what I wrote in One step further #3 – to try to understand the medieval psyche. It is about reenactment and mindset – not about roleplaying or converting to christianity.

When it comes to the other group, I have less understanding. I daresay that most people who refrain from reenacting religiosity for the sake of ”genuine believers” really haven’t thought much about it. I believe they mostly act from a feeling. I had that same feeling myself – faith is personal and taboo, and I was even afraid to show of my rosary. It is uncomfortable. It is sensitive. När aversionen kommer från respekt för faktiska trosutövare har jag däremot lite mindre förståelse. And you have to learn a whole lot more about medieval faith and religious practices. I felt uncertain, to say the least, but then I read this post by Christian Folini. It was one of the reasons why I started this whole thing.

In short, it is about what I have written above and in my previous post. I am happy to confess that Folini’s text has inspired me, that I agree with him and that the text inspired me to discuss this subject in general, but hopefully I have also added my own touch. The substance about my two posts about religion is, nevertheless, that I believe that it is impossible to make a good recreation of the 14th century without reenacting religion. If I choose to adopt it and to show it (of course I need to be honest with myself and the public, and furthermore be self-perceptive) I am convinced that my credibility as a reenactor and a tutor will be bigger.

This however, means that I must challenge myself and dare to conquer my notions about religion (or at least put them aside temporarily) – just like I would have to do when it comes to hierarchies. It also means that I have more to learn. Personally, I feel that learning is one of the things I appreciate the most with living history and that I would gladly put aside my personal opinions about religion and religious acts. I think that I gain a lot more than I lose. At a company level the reenactment of religion would work as a glue to keep the group together in common practices and a common discourse. At the same time it would give some structure to each day. And what is more important: the reenacted religiousness mediates a feeling that is very ”medieval”, something which both the company and the audience might be able to experience and appreciate. For a guy like me, who wants to ”live medieval” is this highly relevant. At the same time, I am aware that it doesn’t suit everybody.

Oh well. Back to Folini’s post. He discusses, as I mentioned, the same as I. He addresses the same problems and to some extent the same questions – is it OK to reenact religion? The answer can be summarized in the word intent, which is a key concept in the text. Folini has spoken to representatives of the church, and he has learned that the most important thing is that as long as you don’t have the intent of fooling anyone into that you are a priest (everyone understand that priests in the movies are actors – that makes it OK), refrain from mocking the religion and treat the whole thing with dignity, there shouldn’t be a problem. An important thing: It is not OK to pretend to perform sacraments, at least not if you want to obey Canon 1378. 

In summary: it is OK to reenact religion and everyday religious acts, like prayers or even sermons. It is even OK to reenact a priest, given that you have honest intentions and respect for what you try to reenact. People who refrain from reenacting religious acts have nothing to fear. The ones who won’t reenact religion for personal reasons might consider why it is so few that question the reenactment of battles, or wrestling techniques designed for breaking the opponent’s neck. This is something that should be a lot more controversial than it is.

4 reaktioner på ”Ett steg längre/One step further #4b

  1. En anledning till att Drothemshirden 1349 bildades var just på grund av denna faktor. Hur kan man reenacta 1300-talet och bortse från den allmänna religiositeten som präglade samhället? Det vore som att reenacta 1990-talets USA och bortse från faktumet att man hade bil. Något tillspetsat. Problematiken är dock inte enkel för hur är man låtsasreligiös? Kristendomens utövande bygger på en obruten tradition som man kanske måste förhålla sig till när man återskapar medeltidens andlighet. Till skillnad från fornskandinaviska religionen som vi har ganska klen uppfattning om hur den utövades. Hos Drothemshirden var det ju inga problem att återskapa riterna då vi de facto utförde riterna med övertygelsen av tro. Kan riterna göras till ett reenactmentskådespel? Kanske går det, det kan vara det yttersta gränsen för hur långt vi kan dra denna hobby.

    • Jag tror att det beror mycket på hur vi väljer att framställa det hela; vi BEHÖVER ju inte hålla mässa i lägret. Ett steg på vägen kan vara att kontakta teologiska sakkunniga och att läsa litteratur som behandlar trosutövandet på en mer personlig nivå, så att de små handlingarna kan få göra skillnad. En medeltida ”rättrogen” skulle egentligen inte äta förrän efter mässan och dessutom ta hänsyn till helgondagar och övrig fasta. Sådana grejer kan innebära en ganska liten insats som kan ge stor effekt.

  2. Egentligen är vi väl redan där i o m bössmästers välsignande av de stridande innan batalj. Det upplever jag som ett intressant och roligt inslag i återskapandet och har aldrig kommit på tanken att det skulle vara oetiskt på något vis. Tvärtom ser jag fram emot fler sådana inslag, inte minst anspelningar den medeltida helgonkulten (vilket kanske var en anledning till att jag målade en stor blaffig St Olof på min sköld…)

    • Det har du rätt i Micke. Jag tänkte på det när jag skrev inlägget och jag gissar att scenen där de knäböjande bönderna unisont dånade ”Amen!” måste ha varit mycket mäktig för åskådarna. Och det är precis det jag menar – åskådare och återskapare får en helt annan dimension och en helt annan känsla att förhålla sig till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s