Ett steg längre/One step further #3

Tidigare skrev jag om familjens roll i det medeltida samhället, och varför det kan vara en idé att ägna den mer uppmärksamhet – den medeltida människans liv var så intimt förknippat med familjekollektivet att det var otänkbart att leva utanför det, vilket är ett starkt argument för att ta hänsyn till den sociala dimensionen i återskapande av perioden.

En annan aspekt är hierarkier, vilket jag nu tänker ta som exempel. Hierarkier är ett ypperligt sätt om jag vill ta mitt återskapande ett steg längre.

Det medeltida samhället var till stor del uppbyggt på samma sätt som det romerska systemet med patronus och clientes – alltså ett förhållande mellan en inflytelserik person och de människor han knutit till sig. Det byggde på att clientes åtlydde sin patronus befallningar, gav honom fördelar (som till exempel rabatt på varor och tjänster som clientes kunde tillhandahålla) samt röstade enligt patronus önskemål i valen. Patronus å sin sida såg till att på alla vis skydda sina clientes, och i vissa fall ge dem mat. En patronus hade i sin tur också en patronus, och var på så vis också en ”client”. Överst i hierarkin fanns kejsaren, som var patronus åt de som var närmast underställda honom. Det låter kanske inte så illa, men det kunde röra sig om rena maffiaförhållanden.

I det medeltida samhället kan man säga att kungen var högste patronus, och hans närmaste vasaller var hans clientes. De hade i sin tur lägre rankade adelsmän under sig som sina clientes och så vidare, hela vägen ner genom skalan. Ett liknande förhållande rådde inom kyrkan. Systemet var kanske inte lika formaliserat som i Rom, men principerna var de samma – länsherrens plikt var att skydda länets invånare, och de hade i sin tur plikt att förse honom med arbetsinsatser, förnödenheter och pengar. Kort sagt var hela samhällssystemet uppbyggt på (och beroende av) lojalitet åt alla håll.

Så länge inget oförutsett inträffade hölls samhället ihop. Man försökte försäkra sig om lojalitet genom att avkräva sina ”clientes” trohetseder och i många delar av Europa förekom till och med livegenskap (till skillnad från Sverige som hade en mäktig och fri bondeklass) där du föddes in i länsherrens tjänst utan att ens ha laglig rätt att upphäva den.

Att lyda under någon var inbyggt i förutsättningarna för samhällets upprätthållande. Kyrkan predikade lydnad och underströk att alla hade fått sin plats och sin uppgift av Gud; uppdelningen laboratores, oratores och bellatores var en gudomlig ordning som avspeglades både här och där – till och med i schack. Mot den ordningen var det ingen enkel sak att sätta sig upp mot överheten. Man kan jämföra det med idén om att jorden är platt och att solen rör sig runt jorden – inte tvärt om; ingen hade någon anledning att ifrågasätta det förrän tillräckligt mycket talade mot det. Översatt till det aktuella förhållandet kan man säga att människan inrättat sig i en ordning där vägen ut inte var självklar; även efter exempelvis pest och agrarkris eller bondeuppror bestod systemet – kanske under lite annorlunda förhållanden men ändå. Ordningen levde på sitt sätt kvar ända till industrialismen.

I en militär enhet, vilken inte sällan leddes av en adelsman, var det alltså inte fråga om att inte lyda. Säkerligen förekom ordervägran och regelrätt myteri under extrema förhållanden, men normalt kan man tänka sig ett system utan mycket utrymme för ifrågasättande.

Med ovanstående i åtanke borde jag i större utsträckning återskapa hierarkier. Om jag väljer att på ett tydligt sätt visa bössmäster respekt, kalla honom ”Mäster” och att åtlyda hans order, skapas en dynamik oss emellan. Det är en dynamik som märks, både av andra återskapare och av publik. Det de ser är en liten skärva medeltid i en militär enhet – inte Johan och Peter som står och pratar om stångbössor 1350-1400. På samma sätt som Johan ska kunna förvänta sig att hans soldater respekterar och bekräftar honom som ledare, kan Johan som enhetschef behandla sina soldater som underordnade som om det vore en självklarhet; det vore konstigt om han inte gjorde det. Det blir lite konstigt om jag väljer att strunta i det Johan säger eller om han väljer att behandla mig som en jämlike. Han behöver så klart inte vara otrevlig, men på något sätt ska han kunna markera att han är chefen.

Och där har vi ett problem. Jag har lite svårt för auktoriteter och att lyda för lydandets skull. Jag vet att andra också har det. Och på tal om det är det säkert vissa som känner sig lite illa till mods av ”skenäktenskapen” jag talade om i förra inlägget. Sådana förhållanden skulle egentligen kunna sätta käppar i hjulen för alla former av återskapande av sociala strukturer, seder och koder, men då kommer vi till en viktig sanning: det är på låtsas. På lek. Johan är inte min chef på riktigt. Jag får lita på att han inte kör med mig för att jävlas – om något skulle han köra med personen jag återskapar och det är en annan femma.

Ja, du läste rätt. Jag skrev ”personen jag återskapar” – och särskiljer den från mig själv. Jag har alltid varit emot att blanda lajv och historiskt återskapande. Jag tycker inte att de hör ihop. Jag tror dessutom att de allra flesta av mina vänner inom reenactmenthobbyn delar mina åsikter på den punkten.

På senare tid har jag dock börjat inse något fundamentalt med mitt återskapande – jag gör det för min egen skull – för att jag vill ha särskilda upplevelser. Jag vill leva medeltid på evenemang. Jag vill ha en upplevelse av hur det kunde ha varit, och jag njuter som allra mest då jag för korta ögonblick inte är helt säker på vilket århundrade jag egentligen är i.

If the king rode into town, I would bow to him

Om det innebär att jag måste låtsas som att Johan är min chef och att jag är gift med Elin, så är det något jag kan stå ut med; jag lever min vardag 350 dagar om året, och de dagar jag trots allt besöker medeltiden gör jag gärna en insats för att det ska kunna bli mer trovärdigt – både för mig, mina kamrater och för publiken. Jag skulle till och med kunna tänka mig att rollspela. Faktiskt. I alla fall lite. Folkbildning i all ära, men i det här fallet kommer det konceptet tvåa.

Dessutom handlar det enligt mig inte om att rollspela – det handlar om att återskapa hierarkier – ett centralt koncept under 1300-talet – i synnerhet i en rote bösskyttar. Med det sagt är det nära nog en förutsättning att man är öppen för idén att sätta sig in i en medeltida människas tankevärld och att föreställa sig hur han eller hon hade reagerat. Och visst kan man se det som lajvande om man gärna vill, men jag ser det som en mindset – och  som en relativt sällan utforskad arena för återskapande. Samtidigt är jag förstås medveten om att det finns en problematik: alla orkar inte med att sätta sig in i en medeltida människas beteende, och då är det så klart svårare att genomföra. Dessutom förstår jag att alla heller inte delar min vilja att ”leva i medeltiden” under evenemang, och då är de så klart inte alls motiverade att prova på att återskapa de sociala aspekterna av medeltiden.

*          *          *

Earlier I wrote about the importance of the family in medieval society. The medieval man was so tied to his collective that he had little chance of living without it, and that is why it is a good idea to more actively reenact family ties and a social dimension as a whole.

Another aspect is hierarchies, which will serve as my example in this post. Hierarchies is a splendid way of taking my reenactment a step further.

The medieval society was to a great extent constructed on a basis very similar to the patronus/clientes system of ancient Rome. This means that a person of influence (a patronus) tied other people (clientes) to him. He gave them food and protection and they in turn obeyed him and gave him the advantages they could. A patronus had in turn also a patronus, all the way up to the emperor – who was sort of a patronus to them all. This meant that all patroni were also clientes. The system could be very much like that of organised crime – the clientes almost never could leave their patronus; if they tried they were forced back in line.

In the medieval society you could say that the king was the top patronus and his closest vasalls were his clientes. They in turn had lower ranking nobles as clientes, and so on, all the way down to the bottom. Similar arrangements were made in the clerical society. The system might not have been as formalized as in Rome, but the principles were the same: the feudal lord had the obligation to protect his subjects, and they in turn were obliged to provide him with money, work and provisions. In short – the society was built on loyalty in all directions. As long as nothing out of the ordinary occurred, the society worked. People tried to ensure loyalty by getting their ”clientes” to swear oaths of fealty, and in many parts of Europe, serfdom was practiced. As a serf, you were born into service of your feudal lord, and you had no right to revoke it.

To obey someone was part of the upholding of society. The church preached obedience and made it very clear that everyone had a special place and a special task – granted to them by God. The division between laboratores, oratores and bellatores was a God given order which made its mark all over society – even in chess. With that in mind, it must have been very hard to rise against your superiors. I’d like to compare to the idea that the earth was flat and that the sun orbited the earth – not the other way around. Nobody had any reason to question it until there were enough arguments against it. This can be translated to the circumstances we are discussing – people accepted an order where the way out was far from clear. They lived through plague, agrarian crisis and peasant uprisings, but as a whole, the society remained more or less unchanged.

In a military unit, which were often commanded by a nobleman, it was out of the question not to obey orders. Surely there were renegades and mutinies under extreme circumstances, but on a day to day basis, one can expect there weren’t much room for questioning your authority.

Having said that, I should reenact hierarchies to a greater extent. If I choose to show the gunnery master obvious respect, call him ”sir” and obey his orders, there is a dynamism between us. It is a dynamism that can be seen and noticed, both by our fellows and by our audience. They will see an officer and his subordinate having a discussion – not dressed up Peter and Johan. Johan should be able to expect that his soldiers respect and acknowledge him as a leader, and in the same way he should be able treat them as his subordinates – it would be very strange if he didn’t. If I choose to disobey Johan or if he chose to treat me like an equal, it would be weird. Of course, he shouldn’t be too rude, but in some way he should be able to distinguish himself as the superior.

And here we encounter a problem. I am not comfortable with hierarchies, and I don’t like obeying just because I should obey. I know this is true for many others as well. Speaking of which – I am sure some people will feel uneasy by the ”fictitious marriages” I mentioned in my previous post. These facts could ruin the whole idea of social reenacting, but at this point I would like to point out something important: it’s not for real. It is for show. Johan is not really my boss. I will have to trust him that he doesn’t take the piss out of me for real – if anything he would take the piss out of the person I am recreating, which is a whole different story.

Yes, you are right. I wrote ”the person I am recreating” and I am treating that as another ”person”. I have always been against mixing LARP/roleplaying with reenacting. I don’t think they belong together, and I believe that most of my friends in the reenactment hobby agree with me. Lately though, I have began to realize something very important with my reenactment: I am doing it for my own sake. I am doing it because I want experiences I can never have otherwise. I want to live medieval when I am out campaigning. I want to experience how it could have been and I enjoy it the very most those short moments I am uncertain of which century I am really in.

If that means I have to pretend Johan is my boss and that I am married to Elin, I can cope with that. I live my everyday life 350 days a year, and the days I visit the middle ages I am happy to make an effort to make everything more ”real”, both for myself, my company members and for the public. I might even consider roleplaying. A tiny bit. Education is fine, but in this aspect it comes second.

And if you ask me, it is really not about roleplaying. It is about recreating hierachies – something crucial in the 14th century – especially in a group of gunners. That means that you are almost obliged to accept the idea of diving into the mind of a medieval person to see what it is like. This can be seen as roleplaying if you like. I see it as a mindset, and as seldom visited grounds for reenacting. At the same time I am aware of the problems. Everyone don’t have what it takes (or don’t think it is worth the trouble) to see the world from a 14th century person’s point of view. That makes the whole deal hard to accomplish. Also, I understand that it is not everyone who share my enthusiasm to ”live the middle ages” during events, and that makes them a whole lot less inclined to recreate the social aspects of the period.

4 reaktioner på ”Ett steg längre/One step further #3

  1. Intressant artikelserie, jag har funderat på det också. Det krävs mycket mer av deltagarna, men det skulle kunna bli väldigt roligt. Blir spännande att se vart dina funderingar leder🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s