Ett steg längre/One step further #2

I förra inlägget presenterade jag två existerande motpoler inom levande historia. Den ena är ett tillvägagångssätt där jag enbart använder min utrustning, mina färdigheter och min teoretiska kunskap för att lära publiken. I den andra tar jag ett steg längre och försöker dessutom återskapa sociala strukturer, seder, skick och bruk. Det finns fördelar och nackdelar med båda inriktningarna.

Jag är dock fullständigt övertygad om att alla vinner på det andra alternativet. Jag. Kompaniet. Publiken.

Låt mig utveckla. Som exempel tar jag den medeltida familjeinstitutionen. Idag anser man att medeltiden var en kollektiv kultur (till skillnad från dagens individualistiska kultur, den kollektiva kulturens direkta motsats) – en kultur där man från födseln till döden ingick i en stark familjegrupp, vilken stod för mycket av det stöd och beskydd som samhället idag kan erbjuda oss. Det rör sig om dagis, skola, äldrevård och liknande. I utbyte var man obrottsligt lojal mot familjen, både av ”tvång” och vilja – det är inte konstigt att man inte gick emot familjen eftersom man då skulle stå ensam eller till och med råka illa ut, men samtidigt ville man så klart familjen allt gott. De bekanta släktfejderna under vikingatid och medeltid är ett typiskt exempel på att familjens heder togs på största allvar. Om någon tappade ansiktet – tappade kollektivet ansiktet. Och alla hade ansvar för det inträffade.

Man gifte sig med den kollektivet ansåg att man borde gifta sig med för att det gav resten av familjen fördelar, och man jobbade med det kollektivet ansåg att man borde jobba med – oftast det familjen arbetat med av hävd. Att ”förverkliga sig själv” på de andras bekostnad var inte ett alternativ; ”vi-tänket” dominerade, liksom ett starkt tabu mot konflikter i offentligheten och det otänkbara i att gå emot kollektivets överhuvuden. Samtidigt kunde man alltid förvänta sig förståelse och hjälp, också när hela världen annars var emot en. Folk tog större ansvar för varandra, inte bara inom familjegrupperingarna, både på gott och på ont. Det är alltså inte konstigt att islänningasagorna inleds med tio sidor som reder ut familjeförhållanden och släktband; familjen och ätten var av allra största vikt.

I vårt individualistiska samhälle kan det här vara svårt att relatera till. Vi kan inte förstå vad det är för fel på fäder som misshandlar sina döttrar och låser in dem för att de inte ska dra skam över familjen. Men det rör sig faktiskt om samma idémönster som dominerat västvärlden väldigt långt fram i tiden och som sannolikt har sin grund i stamsamhällen. Det är högsta grad relevant för hur vi tolkar medeltiden.

Med den bakgrunden känns det mycket märkligt att inte aktivt återskapa familjeförhållanden där det är applicerbart. I Albrechts Bössor har vi tidigare diskuterat hur vi ska ställa oss till män eller kvinnor som är ”ensamma” på evenemang – de som inte har sin pojkvän/flickvän eller man/fru med i föreningen. De borde, om vi nu ska återskapa medeltida förhållanden, vara gifta och därmed förhålla sig till någon i kompaniet. Förvisso fanns både änkor och änklingar, men det tycks ha varit vanligt att gifta om sig. I kompaniet har vi då och då snabbt bestämt att X är gift med Y, mest för syns skull, men det har aldrig varit mer än så. Det har aldrig varit uppenbart, och det är aldrig något man talar om – det är liksom en försäkran om någon turist frågar varför man är ensam i en kontext där man återskapar ett samhälle där familjen och tvåsamheten var enormt central.

I det medeltida samhället hade man som nämnts stenkoll på sin familj och det är något som också borde märkas i återskapandet om man bestämmer att man är ”gift” med någon i kompaniet. På det viset får vår publik en uppfattning om att vissa personer hör samman, och det blir ännu mer tydligt om man kan visa sitt gemensamma hem i ett av tälten.

Det här är enkelt sätt att ta sig an det sociala återskapandet. Det ger struktur och trovärdighet, något som är viktigt om jag inte ska återskapa enbart en tom dräkt. Samtidigt är det förknippat med många svårigheter – inte minst att det kanske kan kännas lite fånigt. Kanske är det få som upplever att det är mödan värt att återskapa familjestrukturer, men jag tror att exemplet är tydligt ifråga om socialt återskapande i övrigt.

*          *          *

In my last post I presented two opposing approaches to living history. One is an approach where I use only my kit, my practical skills and my theoretical knowledge to make my display. When it comes to the other, I take one step further and also try to recreate social structures, customs, beliefs and such. There are pros and cons with both ways.

Never the less. I am totally convinced that everyone has everything to gain if deciding for the second alternative. Myself. The company. The audience.

Let me explain. I will use the medieval family as an example. The medieval society was a collective culture (as opposed to today’s individualistic society). The family gave you what today’s society provides: school, daycare for children, care for the elderly and the like. The group/family in the collective culture offers protection and support for life – if you support it blindly – for life. A good example is the big family feuds during the viking age; it shows that the family/collective and its honour was immensely important. If you lost face, the collective lost face, and everyone in your family were responsible which meant they also took part of your shame.

You married someone the collective appointed, because that would benefit the collective. You worked with whatever the collective worked with, most often what the family always had worked with. To live out one’s dreams at the cost of the collective was unthinkable. It was always ”we” – never ”I”. To question a family member in public or to question the family leaders at all was taboo. At the same time you could always count on help and support. People took more responsibility for each other, not only within the family groups – it is not strange that the Icelandic sagas always begin with a description of who was who’s cousin, which goes on for ten pages. The family was, in short, very important.

In our individualistic society we can have a hard time understanding fathers who beat their daughters and lock them up to prevent them from shaming the family, but it is really the same set of ideas that have dominated the western world until quite recently – and it probably goes back to the stoneage tribes. This is highly relevant when interpreting the middle ages.

Having made that clear, it is beyond my understanding why we choose to pay such little attention to family ties, and why we don’t reenact family connections where they are applicable. In Albrechts Bössor we have previously discussed how to ”cope” with men or women who are ”alone” when we go on campaign. In other words – what do we do with people who don’t have their partner in the company? If we are to reenact a medieval setting, they should be married and therefore have family ties to someone in the company. Sure – there were widows and widowers in the middle ages, but it was also common to get married again. Sometimes we have quickly decided that X is married to Y, just to have something to say when some tourist asks why you are all by your lonesome in a context where you reenact a period in time when the family was so very important.

In the medieval society you knew everything about your family and that should be obvious when you reenact the middle ages, especially if you have decided that you are ”married” to someone in the company. That way, our audience get the feeling that people belong together, which will be even more obvious if you can show your family’s home in one of the tents.

This is really a simple way to approach reenactment of social structures and codes. It gives a sense of structure along with credibility. That is important if I am not to reenact just an empty set of medieval clothes. At the same time, it is also difficult – it sure can be a bit awkward, for starters. Perhaps there are few who believe that reenacting family ties is worth a try, but I think this example serves its purpose when it comes to social reenactment as a whole.