Ett steg längre/One step further #2

I förra inlägget presenterade jag två existerande motpoler inom levande historia. Den ena är ett tillvägagångssätt där jag enbart använder min utrustning, mina färdigheter och min teoretiska kunskap för att lära publiken. I den andra tar jag ett steg längre och försöker dessutom återskapa sociala strukturer, seder, skick och bruk. Det finns fördelar och nackdelar med båda inriktningarna.

Jag är dock fullständigt övertygad om att alla vinner på det andra alternativet. Jag. Kompaniet. Publiken.

Låt mig utveckla. Som exempel tar jag den medeltida familjeinstitutionen. Idag anser man att medeltiden var en kollektiv kultur (till skillnad från dagens individualistiska kultur, den kollektiva kulturens direkta motsats) – en kultur där man från födseln till döden ingick i en stark familjegrupp, vilken stod för mycket av det stöd och beskydd som samhället idag kan erbjuda oss. Det rör sig om dagis, skola, äldrevård och liknande. I utbyte var man obrottsligt lojal mot familjen, både av ”tvång” och vilja – det är inte konstigt att man inte gick emot familjen eftersom man då skulle stå ensam eller till och med råka illa ut, men samtidigt ville man så klart familjen allt gott. De bekanta släktfejderna under vikingatid och medeltid är ett typiskt exempel på att familjens heder togs på största allvar. Om någon tappade ansiktet – tappade kollektivet ansiktet. Och alla hade ansvar för det inträffade.

Man gifte sig med den kollektivet ansåg att man borde gifta sig med för att det gav resten av familjen fördelar, och man jobbade med det kollektivet ansåg att man borde jobba med – oftast det familjen arbetat med av hävd. Att ”förverkliga sig själv” på de andras bekostnad var inte ett alternativ; ”vi-tänket” dominerade, liksom ett starkt tabu mot konflikter i offentligheten och det otänkbara i att gå emot kollektivets överhuvuden. Samtidigt kunde man alltid förvänta sig förståelse och hjälp, också när hela världen annars var emot en. Folk tog större ansvar för varandra, inte bara inom familjegrupperingarna, både på gott och på ont. Det är alltså inte konstigt att islänningasagorna inleds med tio sidor som reder ut familjeförhållanden och släktband; familjen och ätten var av allra största vikt.

I vårt individualistiska samhälle kan det här vara svårt att relatera till. Vi kan inte förstå vad det är för fel på fäder som misshandlar sina döttrar och låser in dem för att de inte ska dra skam över familjen. Men det rör sig faktiskt om samma idémönster som dominerat västvärlden väldigt långt fram i tiden och som sannolikt har sin grund i stamsamhällen. Det är högsta grad relevant för hur vi tolkar medeltiden.

Med den bakgrunden känns det mycket märkligt att inte aktivt återskapa familjeförhållanden där det är applicerbart. I Albrechts Bössor har vi tidigare diskuterat hur vi ska ställa oss till män eller kvinnor som är ”ensamma” på evenemang – de som inte har sin pojkvän/flickvän eller man/fru med i föreningen. De borde, om vi nu ska återskapa medeltida förhållanden, vara gifta och därmed förhålla sig till någon i kompaniet. Förvisso fanns både änkor och änklingar, men det tycks ha varit vanligt att gifta om sig. I kompaniet har vi då och då snabbt bestämt att X är gift med Y, mest för syns skull, men det har aldrig varit mer än så. Det har aldrig varit uppenbart, och det är aldrig något man talar om – det är liksom en försäkran om någon turist frågar varför man är ensam i en kontext där man återskapar ett samhälle där familjen och tvåsamheten var enormt central.

I det medeltida samhället hade man som nämnts stenkoll på sin familj och det är något som också borde märkas i återskapandet om man bestämmer att man är ”gift” med någon i kompaniet. På det viset får vår publik en uppfattning om att vissa personer hör samman, och det blir ännu mer tydligt om man kan visa sitt gemensamma hem i ett av tälten.

Det här är enkelt sätt att ta sig an det sociala återskapandet. Det ger struktur och trovärdighet, något som är viktigt om jag inte ska återskapa enbart en tom dräkt. Samtidigt är det förknippat med många svårigheter – inte minst att det kanske kan kännas lite fånigt. Kanske är det få som upplever att det är mödan värt att återskapa familjestrukturer, men jag tror att exemplet är tydligt ifråga om socialt återskapande i övrigt.

*          *          *

In my last post I presented two opposing approaches to living history. One is an approach where I use only my kit, my practical skills and my theoretical knowledge to make my display. When it comes to the other, I take one step further and also try to recreate social structures, customs, beliefs and such. There are pros and cons with both ways.

Never the less. I am totally convinced that everyone has everything to gain if deciding for the second alternative. Myself. The company. The audience.

Let me explain. I will use the medieval family as an example. The medieval society was a collective culture (as opposed to today’s individualistic society). The family gave you what today’s society provides: school, daycare for children, care for the elderly and the like. The group/family in the collective culture offers protection and support for life – if you support it blindly – for life. A good example is the big family feuds during the viking age; it shows that the family/collective and its honour was immensely important. If you lost face, the collective lost face, and everyone in your family were responsible which meant they also took part of your shame.

You married someone the collective appointed, because that would benefit the collective. You worked with whatever the collective worked with, most often what the family always had worked with. To live out one’s dreams at the cost of the collective was unthinkable. It was always ”we” – never ”I”. To question a family member in public or to question the family leaders at all was taboo. At the same time you could always count on help and support. People took more responsibility for each other, not only within the family groups – it is not strange that the Icelandic sagas always begin with a description of who was who’s cousin, which goes on for ten pages. The family was, in short, very important.

In our individualistic society we can have a hard time understanding fathers who beat their daughters and lock them up to prevent them from shaming the family, but it is really the same set of ideas that have dominated the western world until quite recently – and it probably goes back to the stoneage tribes. This is highly relevant when interpreting the middle ages.

Having made that clear, it is beyond my understanding why we choose to pay such little attention to family ties, and why we don’t reenact family connections where they are applicable. In Albrechts Bössor we have previously discussed how to ”cope” with men or women who are ”alone” when we go on campaign. In other words – what do we do with people who don’t have their partner in the company? If we are to reenact a medieval setting, they should be married and therefore have family ties to someone in the company. Sure – there were widows and widowers in the middle ages, but it was also common to get married again. Sometimes we have quickly decided that X is married to Y, just to have something to say when some tourist asks why you are all by your lonesome in a context where you reenact a period in time when the family was so very important.

In the medieval society you knew everything about your family and that should be obvious when you reenact the middle ages, especially if you have decided that you are ”married” to someone in the company. That way, our audience get the feeling that people belong together, which will be even more obvious if you can show your family’s home in one of the tents.

This is really a simple way to approach reenactment of social structures and codes. It gives a sense of structure along with credibility. That is important if I am not to reenact just an empty set of medieval clothes. At the same time, it is also difficult – it sure can be a bit awkward, for starters. Perhaps there are few who believe that reenacting family ties is worth a try, but I think this example serves its purpose when it comes to social reenactment as a whole.

14 reaktioner på ”Ett steg längre/One step further #2

  1. Bra tänkt Peter, du har verkligen en stor poäng. En anledning till att jag närmat mig 1700-1800-talsreenactment är just det sociala återskapandet som har en större roll där. Källmaterialet är större och vår kunskap om umgänge, sociala koder och vardagsliv är så mycket större. Medeltiden har starka tendenser att bli mycket materialistisk och ja, något tom. Är inte syftet med det historiska återskapandet att vi ska tränga djupare i det historiska väsendet? Att på allvar försöka förstå perioden man återskapar kräver att man går ett steg närmare historiens människor, inte bara deras prylar.

    Du är något på spåret.

    • Verkligen? Det vill jag gärna veta mer om! Det är faktiskt mycket det jag tänkt på – att vi i stort bara återskapar ett skal. Men jag tror inte att det måste vara så. Jag tror att vi kan gå ett steg längre (om jag tillåts vara lite tjatig). Jag tror att det blir svårt att komma upp på 1700-talsnivå, men jag är övertygad om att vi kan göra det bra mycket bättre än vad vi gör.

      • Jag tycker medeltiden är problematisk på många vis, den prylbaserade återskapningen skapar också begränsningar i en medeltida kontext då vi vanligen återskapar ett medeltida undantagstillstånd dvs fältläger eftersom det saknas autentiska miljöer. Vad har det för inverkan på vår och andras syn på medeltiden? Vad är det vi förmedlar?

        Hur går man vidare på det knappa material vi har? Hur bra bild går att rekonstruera?

      • Viktiga frågor, utan tvivel, men jag kommer att välja att inte ta upp den materiella aspekten den här gången. Det kan däremot bli aktuellt i en nära framtid, eller så kan du skriva om det på en gång, så att vi båda kan diskutera det på din blogg.

  2. Jag gillar det du skriver Peter! Medeltid kan bli en sån materialsport ibland. Ibland längtar jag sjukt mycket tillbaka till 1993 när jag började lajva. Min kunskap om materialen var låg och fokus låg på känsla. Det spelar ingen roll hur mycket schyssta grejer folk har idag. Jag kommer aldrig uppnå den magiska känsla jag hade när jag vandrade genom ett sommarvarmt Visby 1994 och alla medeltidsklädda sa: God afton. Killarna var ridderliga och jag var sjukt hänförd över den ”medeltida stämningen”, Jag säger inte att vi skall lajva, men jag håller med om att vara medeltida inte enbart handla om sömmar fällda åt rätt håll.

    • Det verkar som om jag, som Anders säger, är något på spåren. Det är alltså fler än jag som saknar något. Tro det eller ej – men jag kommer att skriva mer om det här.

  3. Tack också Peter för att du lyfter fram det västerländska gruppcentrerade samhället som i princip varit härskande fram till mindre än 100 år sen. Vi ska inte hymla med att vi varit en hederskultur på många sätt lik den vi ser i andra delar av världen idag.

    • Så klart inte Maria! Men ofta bedöms en hel kultur bara genom en tidningsartikel, och då kan det vara nyttigt att inse att till och med våra farföräldrar växte upp under förhållanden som på många sätt var väldigt lika.

  4. Tack för en intressant läsning, och jag är helt med på dina tankegångar Peter. Att vara ute i fält med bössorna har hittills alltid varit hur skoj som helst, fast jag har nog ändå känt till och från att det är något litet som fattas, och det är nog det som du sätter fingret på här, dvs den immateriella medeltida kulturen. Därför har ju just Staffansfesten varit ett event som jag uppskattat särskilt mycket, inte minst eftersom den med sitt helgonspel dyker djupare ner i 1300-talsmänniskornas andliga föreställningsvärld.

    Sedan är det nog ofrånkomligt att just den immateriella biten av återskapandet kommer att skapa fler delade meningar och hetsiga diskussioner än vad det rent materiella gör. Vi rör ju oss inte bara på osäkrare mark rent källmässigt, utan kräver mer av deltagaren på ett personligare plan, i synnerhet kan ju 1300-talsmänniskornas värderingar vara inte så litet svårsmälta… Fast den utmaningen är ju det som gör hobbyn så intressant om jag får säga det själv.

    • Den immateriella delen av kulturen kommer -garanterat- att bli upphov till många diskussioner. Om det är någon mer än mig som vill prova att återskapa det sociala och kulturella så är jag öppen för alla förslag och tolkningar!

  5. Peter, din tankegång är jätteintressant och jag skulle absolut vilja vara med om ett försök i den vägen någon gång!

    Jag ser från mitt perspektiv som gammal lajvare och ny inom reenachtment två huvudsakliga utmaningar med den typ socialt återskapande som du funderar kring. Det första är nog det lättaste och gäller kanske mest förutsättningarna för vapensällskap som Carnis och AB. Är inte kunskapen om hur sociala strukturer sett ut under perioden inom rörliga grupper (kompanier eller vad ni kallar det?) lägre än den är gällande fast boende, bönder och borgare? Och matchar uppsättningen av aktiva i föreningarna verkligen historiska förhållanden så väl att ett socialt återskapande bli möjligt och trovärdigt?

    Det andra jag tänker på är en typiskt lajvargrej – är det verkligen så att alla har något att vinna på socialt återskapande av hierarkiska strukturer? Att publiken har mycket att vinna på att få se något så väl genomarbetat, det tvivlar jag inte på. Men hur tänker du att det blir för med dem som hamnar längst ned på den sociala trappstegen? (Eller för dem som är nya inom föreningen/sällskapet? Blir det mer annorlunda för kvinnor än för män?) Jag vet inte, för det måste ju bero på vad var och en har för mål att uppleva eller genomföra i sitt återskapande och hur bekväm man är med den typen av ”spel” (ursäkta lajvartermen😉.

    Hur som helst, det låter spännande och jag ser fram emot fortsättningen på dina funderingar!

    • Det är frågor som är svåra att svara på, men icke desto mindre viktiga. Till att börja med – en viss (stor?) del av det sociokulturella kommer vi aldrig att kunna ta reda på, och det vi ”vet” är ju ständigt föremål för diskussion och revideringar. Med andra ord – det blir fråga om tolkningar, både när det gäller återskapande av soldater och borgare. De grupperingar som jag tror är enklast att återskapa i det avseendet är hovkulturer och kyrkliga kulturer, eftersom de ritualer och ”sysslor” som är vardag i de sammanhangen är bäst dokumenterade.

      När det gäller den militära enheten som grund för återskapande tror jag absolut att du har rätt – det ÄR svårt, eftersom det vi vet om fältlivet är begränsat. Men – enligt min erfarenhet kan man säga att det är lika svårt att återskapa borgerskap (och ännu svårare att återskapa bönder) – på sitt sätt. Anledningen är att forskningen självklart fokuserar på olika saker, men jag tror också att de respektive grupperingarna har betett sig annorlunda och haft olika förhållanden. För att förenkla resonemanget (och kanske göra det lite banalt): när det gäller soldater vet vi mer om hur det är att sova i tält och när det gäller borgerskap vet vi mer om hur det är att sova i ett hus i staden. Vi vet alltså inte mycket om hur borgerskapet skulle hantera att bo i tält och hur soldater skulle bete sig inkvarterade i ett hus i staden. Är jag tydlig nog? Det får liksom bli en tolkning mellan raderna och (jag kan inte tro att jag skriver det här) rimlighetstolkningar och uteslutningsmetod i förhållande till den forskning som finns och de kontexter vi har att arbeta med.

      Men det kanske inte är en dålig sak. I vikingasvängen är tolkningarna överlag friare och fler, på grund av det i jämförelse bristande källmaterial som ligger till grund för återskapandet. Jag vet inga reenactors som har det roligare än vikingarna. Den som haft ögonen öppna den senaste tiden har inte kunnat undgå Aifur – E-types ”vikingakrog”. Jag är med i en diskussionsgrupp för medeltida mat och där dissades stället ganska hårt på grund av att man totalt verkar ha skitit i det källmaterial och den forskning som finns tillgänglig, men häromdagen läste jag kommentarer om Aifur på en vikingakompis FB-sida – och alla var lyriska! Det fick mig att fundera ganska mycket över den hårda linje jag representerar. Jag KAN inte vara 100 % korrekt i alla avseenden, och vissa grejer måste man se genom fingrarna med, i alla fall om man väljer att återskapa sociokulturella handlingar.

      Det här är bara mina teorier och funderingar. Jag kan mycket väl ha helt fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s