Ett steg längre/One step further #1

För en tid sedan läste jag några blogginlägg på Company of Saynte George’s hemsida. Skribenten, Christian Folini, teoretiserade om hur gruppen ska gå vidare i framtiden och hur dess medlemmar ska kunna utveckla sitt återskapande. För första gången på mycket länge upplevde jag passion för mitt engagemang i medeltidandet, för de frågor Folini tog upp är saker jag själv funderat över, men utan att kunna sätta varken finger eller ord på. Jag upplever att han griper tag i en av det historiska återskapandets stora kärnfrågor – frågan om att leva ”i” sin period. Enklare uttryckt: ska jag vara ett levande museiföremål, där min utrustning bär hela lasset, eller ska jag gå ett steg längre, och försöka anamma de mekanismer, de seder och de sociala koder som jag tror att det medeltida samhället byggdes på?

Det första alternativet är enligt mig en inriktning som till stor del riktar sig till publiken. Jag visar upp mina sömmar, föreläser om mina fäktmanualer och lagar min mat på helt exemplariska sätt. Det är i slutändan den enklaste lösningen. Publiken kan imponeras och lära sig av det de upplever, men som återskapare upplever jag personligen en viss avsmak, eftersom jag reduceras från människa till allmän egendom; ett klassiskt exempel är människor som springer ut och in i tälten, tar mat från bordet eller griper tag i en hjälm och springer iväg för att visa – utan att fråga först. ”Apslöjd”, som hemslöjdare brukar kalla det.

Det andra alternativet är krångligt. Vi vet ju faktiskt inte vad människor tyckte och tänkte, hur de agerade och hur de levde sina liv på ett annat plan än det rent materiella. Det kräver mer av mig som återskapare. Jag måste studera medeltida samhällsliv i en helt annan utsträckning än tidigare och dessutom vänja mig vid att leva på det viset i fält – jag borde till exempel inte äta före mässan (och dessutom borde jag bara äta två gånger om dagen). Eftersom jag återskapar ett underbefäl i en militär enhet borde jag visa en mer tydlig respekt mot mina överordnade och förvänta mig mer respekt från de som är underställda mig. Dessutom borde jag ägna mig åt mer militära göromål – jag borde vårda utrustning, öva brottning eller drilla bösskytte för att nämna några exempel. Kort sagt: det kräver mer av mig på alla plan. Jag kan inte ligga och lata mig halva dagarna mellan de schemalagda aktiviteterna och jag måste hela tiden tolka mitt beteende för att vara säker på att det lever upp till den bild jag har av medeltida handlande. Det är jobbigt.

Där har vi så att säga ”problemet”. Jag skriver mer en annan dag, och hoppas att du som läsare tills dess börjat fundera över vad du tycker är bäst.

*        *        *

Some time ago, I read a couple of blogposts at the homepage of Company of Saynte George. The writer, Christian Folini, discussed how the group should tackle the future and how its members can be able to develop their reenactment. For the first time in years I experienced passion for medievalism – the questions Folini raised are questions that have been on my mind as well, although I have never been able to put words to them. I believe that he addresses one of they key questions of living history – the question of living ”in” your period. To put it simpler: am I to be a museum object, where my kit is the only thing I use to educate the public, or shall I go one step further and try to understand and reenact the customs and social codes that I believe were the brick and mortar of the medieval society?

The first option is, if you ask me, an option that is first and foremost aimed for my audience. I display my perfect (oh well…) seams with period stitches, I lecture on medieval fencing manuscripts and cook my food in a totally medieval way. At the end of the day, it is the most easy option. The audience can be impressed and learn from what they experience, but as a living historian I sometimes feel a bit used; this approach can reduce me from human being to object. A well known example is the people running in and out of tents, stealing food from tables and putting on helmets without asking.

The second alternative is a bit troublesome. Actually we have no idea about how people thought and felt, how they acted and reacted – how they lived their lives. Our sources are archaeological artifacts and historic texts – neither of which really tell us about the unwritten laws of the medieval society. The second alternative is way more demanding. I need to study the medieval society to a much greater extent than I already do and I also have to get used to living according to what I learn when the company is on campaign. For example, I shouldn’t eat before mass (and I should only eat two meals a day). As I reenact a low ranking officer in a military unit, I should show respect to a greater extent to my superiors, and I should expect the same to apply for my subordinates. Also, I should spend more time doing military tasks and chores – I should clean armour, practice fighting or partake in gonne drills, to name a few examples. In short: this approach is a lot more demanding on every level. I can’t just loiter about in between the scheduled tasks, and I must always take care to act ”medieval”, which will surely take its toll.

These are the issues I want to address. I will write more some other day, and until then I hope you have the possibility to give them some thought.

Annons