Gammalt/Old news

Det senaste året har jag mer och mer börjat tröttna på medeltideriet. Det börjar kännas gammalt. Jag tjusas inte alls som jag gjorde förr. Snarast är jag blasé och börjar nästan se det som ett arbete – inte som ett utlopp för min kreativitet. Det som förut var skön avkoppling känns nu nästan som ett krav och jag drar mig alltmer undan. Jag har inte hantverkat eller forskat ett enda dugg på hur lång tid som helst – bara tanken på det får det att vända sig i magen på mig.

Jag har tappat lusten. ”Det är som att försöka dyrka lås med en död sill”, för att citera Shakespeare in love. Samtidigt har jag inga direkta tankar på att lägga ner. Jag vet ju att medeltideriet kan bjuda på så mycket – kamratskap, glädje, häpnadsväckande upplevelser, lugna, sköna stunder, god mat, vacker musik och tokig action. Det är som ett litet liv i sig och jag ömmar fortfarande för det. Sluta kommer jag nog aldrig att göra. Däremot är det helt sant att det inte tar upp ens hälften så mycket tid som det gjorde förr. Jag är inte så vansinnigt taggad som jag var för några år sedan och frågan är om jag nånsin blir det igen. Det kan förvisso vara sunt att tagga ner lite – vissa säsonger åkte jag på över sex evenemang över hela Europa, och det sliter på en och de som finns omkring en. Mitt återtåg till medeltiden kommer med andra ord inte att kringramas av buller och bång. Frågan är när det sker. Kanske tar det lång tid. Just nu känns det mest jobbigt.

Men. Jag ser små glimtar av ljus i allt det här. Jag övar säckpipa hemma och jag märker att jag faktiskt blir bättre. Jag planerar en ny dräkt och köper faktiskt material till ett nytt panzar. Dessutom har jag börjat småforska lite igen – det är det som legat på is längst. Jag sitter och pysslar, sätter ihop en liten dräktpresentation inför ett föredrag som jag ska vara delaktig i. Det är skönt. Enkelt. Smått. Back to basics. Jag får erkänna att jag trivs med det enkla. Det är lite paradoxalt faktiskt, eftersom jag varit en av de personer i Albrechts Bössor som varit mest ”på”. Jag har drivit föreningens medlemmar hårt, inte sällan med konflikt och frustration som resultat. Jag vill inte ta på mig någon ära för att vi kommit dit vi kommit, men jag är ganska säker på att Albrechts Bössor sett ganska annorlunda ut om inte jag varit så fanatisk när det gäller regler, källkritik och standardkrav.

Nu ”skiter” jag mest i vilket. Suckar. Bryr mig mindre. Låter saker och ting bero. Jag älskar den här föreningen, men min passion är för närvarande någon annanstans. Jag har annat att tänka på och Albrechts Bössor kraschar inte för att jag väljer att inte stå där med rottingen. Det blir inte precis som jag vill, men det betyder inte att det blir dåligt. Det blir nog till och med bättre. Ju mer jag vågat släppa taget, desto fler har tagit steget fram för att sätta sin prägel på föreningen och ta sitt ansvar.

Det känns fridfullt att slippa ansvaret, och skönt att föreningen lever sitt eget liv, precis som jag alltid önskat. Jag valde fel vägar för att nå dit. Benhård kontroll, krav och skäll är inte rätta sättet. Jag klagar över att jag inte känner mig motiverad och att jag inte får utlopp för min kreativitet – och så kommer jag att tänka på att mitt handlande kanske har fått andra att få avsmak och ledsna. Det känns dumt att jag i min goda vilja kanske kvävt någons nyfikenhet och skaparglädje. Jag kan bara be om förlåtelse och hoppas på att jag någon gång kommer åter till medeltiden med annan attityd, både vad gäller föreningen och mig själv.

Lately, for about a year or so, I’ve been growing more and more tired of medievalism. The middle ages are old news now. I can’t seem to enjoy it as I used to do. I’m a bit fed up, really – it feels like work, not like I’m doing something creative. It used to be relaxation, but now it feels like I am being forced, and hence I’m taking less part. I haven’t been crafting or researching for ages – the bare thought makes me sick.

I’ve lost it. ”It’s like picking locks with a dead herring”, as they say in Shakespeare in love. But I don’t think I have any real thoughts of hanging up my outfit and quit. I know that this hobby can give me so much – friendship, joy, astonishing sights and places, quiet moments, beautiful music, lovely food and great action. It is a little life on its own, and I am very fond of it. I don’t think I’ll ever quit, but it’s very true that it doesn’t take half as much time as it used to. I’m nowhere near as enthusiastic as I used to be, and I’m not certain if I ever will be again. Of course, it is probably a good idea to take it easier – at one point I went on over six events across the whole of Europe, and that makes you and your loved ones a bit tired. When I decide to return to medievalism, it will not be with a bang. I’m not certain when it will be. It might be a good while. At present I really don’t feel like it.

But. There is a light in the tunnel. I practice my bagpipes (which means I’m getting better – lucky you guys), I plan for a new set of clothes, and I’m actually buying materials for a new gambeson. I’ve started researching for a wee bit again. The research has been down for a long time. I’m doing small things for a seminar on costume I’m partaking in. I am impressed (I really am) by photos of friends from all over Europe, and I miss(!) my friends in More Majorum, Nürnberg 1380, MiM, Elvelüüt Hamborch, Deventer Burgerscap and all the others. It’s nice. Small. Back to basics. I admit I like the simple things, which is kind of a paradox, as I was the one being the most hardcore member of Albrechts Bössor. I have driven my agenda very hard, and it has lead to conflict and frustration. I don’t want to take any credit, but I believe that Albrechts Bössor would have been a different company without my demands for rules, sources and standards.

Now, I don’t give a damn. I sigh. Care less. I let things be. I love this company, but my passion is elsewhere. I have other thing on my mind, and Albrechts Bössor isn’t doomed just because I don’t whip it for every step it takes. It won’t be exactly what I want, but that doesn’t mean it won’t be a very good company – even better than I thought it would be. The more I let go, the more others step up.

I have a good, peaceful feeling now. I don’t have to take responsibility, and it is lovely to see the company living its own life, just as I always wanted. I chose the wrong way to bring it there, and hence I failed. Control, demands and scolding isn’t the right thing. I whine about not feeling enthusiastic, and suddenly it makes me think that my actions might have imposed the same feelings in others. I feel bad about smothering creativity and willingness. All I can do is ask forgiveness, and hope that my return to the middle ages will be a return tinged with an other attitude towards myself and the company.