En timmes broderi, ensam, i köket idag och två timmar slöbroderi framför filmen Coco.
Jag rekommenderar båda. Alltså, broderi och Coco-filmen.

*          *          *

How on earth could I ever miss this?!
http://medieval.webcon.net.au/index.html 

Valde den gröna för att jag var otålig. Nu tycker jag att det ser ut som Jamaicas flagga. Det kanske går över..

Jag gillar att det går att dricka ett glas vin och brodera samtidigt. Fast det går sjukt långsamt. Just nu ca 7 timmar. Måste skaffa en schackklocka, appar funkar inte med småbarn. Ingen som har en schackklocka som ligger och skräpar?

Så här fult blev det.

I wanted to try out my third color – the blue one. It’s a bit too dark really. I cut the yarn and I instantly sensed that it wasn’t at all like the yellow and the red. It was too thin. But I tried nevertheless. The result was what you in weaving call ”vargtänder” (wolf’s teeth). The bottom fabric can be seen through the stitches.

I’ll have to switch to green, the nice kind of green you know, or maybe to pink. Or I might dye the white one.  I’ll check my order if I made a mistake – or if they did it.

This is how ugly it turned out.

På Victoria & Albert museum finns en snutt på ett broderi med vävsöm. Jag har valt att brodera ett likadant. Fast med andra färger och med allt broderigarn i silke och inte som originalet i lingarn och silke. Så här ser mönstret ut. Det är nödvändigt, för mig, att ha det på papper så jag kan se var jag är.

My computer and wordpress aint friends. Look forward to short (and ugly?) posts via my phone.

At V&A museum there is a little piece of embroidery made with brick stitch. I haven chosen to make a similar, but with colors of my own choice and only using silk (the original is made with a mix of flax yarn and silk yarn). This is what the pattern look like. I find it necessary to have the pattern on paper – that way it’s easier for me to keep track of where I am.

Jag köpte garn ifrån England och jag är nöjd. Men det är alltid svårt med färger på datorn.

I bought my yarn from England and I am happy with it, although it is always hard to see exact color on a screen. 

Första stygnen

My first stitches

En bit på väg. Ca. 5 timmar totalt. Väven har 12 tr/cm. Så det blir några stygn…

Getting started. I have been stitching for about five hours in total. The fabric has about 12 threads per centimeter – which yields quite a few stitches.

Det är mysigt men svårt att brodera i dålig belysning och hjälpsamma små händer.

It is cozy but a bit hard to stitch in bad light with the help of small hands.

http://thomasguild.blogspot.com/

*          *          *

Woodworking. I hate doing it myself, but it is very nice to see good woodworkers and carpenters work!

http://thomasguild.blogspot.com/

*          *          *

I found a new blog on medieval goldsmithing. Looking good!
http://eligius-hammer.blogspot.com/

Den här gången kommer det att handla om hur jag personligen vill gå tillväga – på ett ganska praktiskt plan.

Jag tar det steg för steg, och börjar med förutsättningarna. För mig är det OK att ha en persona och jag kommer att börja jobba på den, för att sedan kunna utveckla mitt återskapande från den. Ett visst mått av rollspelande är OK, i synnerhet när det gäller kontakt med publik, så länge det håller sig på en rimlig nivå. Jag är ju inte ute efter att spela medeltid. Jag ska inte prata konstigt och tro att jag är på medeltiden, men jag vill uppfattas som medeltida. Det är ju inte lajv jag är ute efter. Det har också att göra med tidpunkt; vid vissa tillfällen passar det inte, till exempel om jag möter folk från grupper där återskapande i första person inte är känt eller accepterat.

Min ambition är att hålla mig till återskapande 24 timmar om dygnet. Det innebär bland annat att jag kommer att se till att inte tala om något som jag inte borde tala om (även om jag inte heller ska hitta på ”medeltida” saker att prata om), och att jag kommer att lägga stor vikt vid att jag inte har några moderna saker i mitt tält eller i lägret i övrigt; även om folk i kompaniet VET att det finns moderna burkar i mattältet så ska de absolut inte behöva tänka på att de finns där. De ska inte synas i lägret. Egentligen finns faktiskt knappast något behov av att ha med sig moderna saker alls; det finns medeltida lösningar på i stort sett allt. I Albrechts Bössor har vi gjort avsteg för hygien och säkerhet, men i övrigt ska jag kunna klara mig. Om jag åker utomlands kommer jag att försöka tona ner de aspekter av det nordeuropeiska som är mest framträdande så långt det är möjligt.

En annan viktig fråga är den historiska exaktheten. Jag har som mål att vara exakt medeltida på alla plan. Det är förvisso utopiskt, men det är en bra målbild – en som jag anser att alla borde ha. Sikta mot stjärnorna – krascha bland bergen. Jag kommer att jobba för att hela tiden uppdatera min utrustning, lära mig mer och aldrig anse att jag är färdig. Först och främst är målet att sy nya kläder i handvävt, växtfärgat tyg. Dessutom kommer jag så långt det är möjligt att äta medeltida mat och jag kommer att göra mitt bästa för att vara trogen recepten. För allas skull kommer jag att undvika recept innehållande fiskinälvor och annat skumt.

Motivation är en grundförutsättning för att jag ska kunna bli bättre. Det måste vara roligt och jag måste känna passion inför det jag gör. Därför lovar jag mig själv att göra mer saker för min egen skull – att prova nya saker och att umgås med mina kompanimedlemmar – det är i slutändan de som utgör en av de finaste delarna av hobbyn.

När det kommer till familjen kan man kanske säga att det finns flera val, men jag identifierar två huvudsakliga. Det ena är att skapa fiktiva familjeband inom kompaniet och agera som om de faktiskt betydde något. Det kan bli bra, men det kan också bli väldigt krystat. Det andra alternativet är att göra som vi då och då gjort i Albrechts Bössor, men lite mer organiserat – att bestämma vem som ”är gift med vem”, men att därefter inte tänka vidare på det.

Jag tror, för enkelhetens skull, att nummer två är vägen jag kommer att välja. Jag kommer dock att brodera ut den genom att fundera över hur familjeförhållandena ser ut för den person jag väljer att återskapa, så att jag har koll på hans ursprung – vem är hans föräldrar? Har han några syskon? Har han varit gift? Det är saker som jag kan använda i min kontakt med publiken (det skulle kännas väldigt konstigt att prata om en fiktiv familj inför kompanimedlemmarna); det gör återskapandet mer levande och äkta.

Ifråga om hierarkier är jag helt för. Jag avser att visa de som står över min återskapade person på samhällstegen mer respekt genom att till exempel lyda order och tilltala dem på ett respektfullt sätt. Samtidigt utgår jag från att de inte missbrukar den makt jag därigenom ger dem; om jag väljer att underställa mig blir jag också underställd på riktigt – även om det egentligen är på låtsas. För att tydliggöra hierarkierna kan man till exempel ha ordergivningar och befälsledda övningar. Samtidigt kan de överordnade vara åtskilda från det ”vanliga folket” – de skulle kunna bo i ett särskilt tält, få mat före de andra och så vidare.

Sedan är det fråga om religion. Jag kommer att studera medeltida religion, gudstjänstordningar och böner. I fält kommer jag att ”be böner” och försöka iaktta fastedagar. Ett annat sätt skulle kunna vara att återskapa en medeltida mässa (<— om du var där så blir jag fantastiskt glad om du vill berätta hur det var!).

Ovanstående är bara hastigt framkastade förslag, och jag hoppas att du som läsare kan ge mig respons på dem och att du också kommer med andra idéer.

Jag skulle förresten uppskatta mycket om eventuella kommentarer till inlägget skrevs på engelska; flera läsare har hört av sig och vill vara med i diskussionerna. Känner du att du inte vill skriva på engelska så är det dock inga problem.

*          *          *

My intention is that this will be the last post in my ”series” One step further. I have discussed how to develop my reenactment to include the socio-cultural part of the middle ages. When I think the discussions regarding these posts have reached a certain point, I will publish my final thoughts in a future post. My previous thoughts boiled down can be accessed here.

This post will state how I would like to go on, on a wholly personal and pretty practical level.

First of all. Prerequisites. To me, it is alright to have a persona. I will work on it to develop my reenactment from it. A certain measure of roleplaying is alright, especially when I am making display, but not too much. I don’t want to act medieval, talk funny and believe I am in the 14th century. However, I want it to be perceived as medieval. Also, it has a bit to do with timing: sometimes, it is not alright. I might meet people from other groups where first person reenactment isn’t known or accepted.

My aim is to reenact 24/7. This means that I will make efforts not to speak of things that I shouldn’t speak of, but neither shall I make up ”medieval” things to speak about. I will also work hard to make sure no modern stuff can be seen in my tent or in camp in general. People in the company know that there are modern cans in the food tent, but they shouldn’t have to think about them – the cans shouldn’t be seen. Furthermore, each and every bit och equipment shall be made according to sources. There is really no need to have ANY modern things in camp, save the stuff that Albrechts Bössor has deemed as OK when it comes to hygiene and safety.

If I go abroad, I will tone down the aspects that give me away as a north European if possible.

Another important question is historical accuracy. I want to be as exact as possible on all levels, which might be an impossible dream. Nevertheless – it is a good aim. I will always work to update my equipment and to learn more. I will never consider myself finished. First of all, my goal is to make my new kit into handwoven, plant dyed fabrics. I will also eat medieval food on events, as much as possible. I will try to be faithful to the recipes and I will leave the dishes containing fish guts out – for the benefit of all.

Motivation is a basic ingredient if I am going to get better. It has to be funny and I have to feel passion for what I am doing. Therefore I promise myself to do more things for my own sake. I will try new things, learn new techniques and to spend more time with the guys in the company – at the end of the day, they are one of the best reasons to reenact.

When it comes to family you might say I have many different choices, but I identify two main ways: one is to make ficitonal family ties within the company and act is if they meant something. It can work out or it can be really awkward. The other way is to do like we did before, but a bit more organized – to decide ”who is married to who”, but leave it at that.

I think that the second way is best for my needs. I will develop my own ties by trying to make out how my persona’s family is. Siblings? Parents? Marriage? This can be used in contact with my audience (it wouldn’t work out to speak about my fictive family with my fellow company members) to make my reenactment more alive.

Next step – hierarchies. I’m all for it. I will show my persona’s superiors more respect by, for example, obeying orders and address them in a proper way. At the same time I assume that these people don’t vilate the power I give them by declaring myself subordinate. To make hierarchies more visible one can have excercises lead by officers, and the officers could be separated from ”ordinary” people by sleeping in a special tent, getting their food before others, and so on.

When it comes to religion, I will study medieval religion, sermons and prayers. On events I will ”pray” and try to live according to fast days. Another way could be to recreate a medieval mass (<— if you were there, I would love to hear all about it!).

The above is only quick suggestions. I hope you as a reader can grant me your thoughts and suggestions, and that you share your ideas with me.

Hittills har jag talat om en massa olika saker, och det kanske börjar bli dags att sammanfatta. Till att börja med: hela grejen handlar om min inställning till sociokulturellt återskapande. När jag började var jag väldigt skeptiskt inställd. Jag bokstavstolkade källor och var antagligen alldeles för hård, både mot mig själv och andra. Nu har jag kommit på andra tankar och jag anser att vi faktiskt skulle tjäna en hel del på att våga återskapa det sociala.

Bar brawl - never mind the cars...

Mina idéer tog på allvar form efter att jag läst det här och det här blogginlägget av Christian Folini från Company of Saynt George. Hans tankar, i synnerhet i det andra blogginlägget, gav mig ord för saker jag funderat över både länge och väl – i somras höll vi till exempel en särskild närstridsuppvisning där vi visade dolk och brottning. Vi fick fantastisk respons från publiken, och jag funderade över vad vi egentligen gjorde som skilde sig från andra uppvisningar. Jag kom till sist fram till att vårt presentationssätt – där vi spelade upp ett krogslagsmål – måste ha haft med saken att göra. De där bänkarna och det där bordet mitt ute i en slottspark blev skärvor av medeltid. Jag är övertygad om att våra åskådare inte tänkte på att det hela utspelade sig i Borgeby; i deras ögon var vi på en krog i Malmö 1387 – trots bilarna i bakgrunden.

För att uttrycka det enkelt: visst vill jag att min publik ska få en upplevelse, men när allt kommer omkring är det jag själv som söker kickar – det är jag som vill leva medeltid de få dagar jag faktiskt lämnar mitt jobb som tidningsredaktör.

Jag började med att tala om familjen. Den medeltida människan var närapå ingen egen människa – ingen individ. Han eller hon var del av ett kollektiv som var så hårt sammanknutet att det i stort sett var omöjligt att ta sig ur; på samma sätt som man inte på allvar funderade över om jorden var platt eller rund, funderade man inte på att ta sig ur familjeenheten och ”köra solo”. Här talar jag också om idén att, om det är applicerbart, återskapa familjeband inom reenactmentgruppen för att på så vis kunna beröra det livsviktiga kollektivet.

I inlägget efter det talade jag om medeltidens hierarkier, vilka på sitt sätt tjänade som själva samhällets fundament. Hierarkierna var gudomligt instiftade, och även om man då och då vände sig emot förtryck eller orättvisor, var det nog få som på allvar kunde tänka sig att det kunde vara på ett annat vis i slutändan. Av den anledningen argumenterar jag för att jag i mycket större utsträckning borde tänka på att återskapa hierarkier – en bössmäster är en bössmäster och en basse är en basse. Jag tror att det blir svårt att verkligen förmedla en känsla av medeltid om jag lägger hierarkierna åt sidan.

Jag skrev om religionens roll här och här. Liksom familjen och de uttalade hierarkierna är religionen något som på ett fundamentalt plan skapar förutsättningen för den medeltida människan. Den påverkade verkligen allt. Hur troende man de facto var kan diskuteras, men jag är rätt säker på att det stora flertalet betedde sig som om de var troende; de gick i kyrkan, de fastade, de bad sina böner och så vidare. Religionen hade sådan vikt att den fortfarande framställs som central i böcker och filmer om medeltiden. Det säger sig självt att publiken förväntar sig att den ska ta plats för mig som återskapare. På samma sätt måste jag anamma den om jag ska kunna få en känsla av medeltid.

Nästa steg i mina funderingar har att göra med vilka förutsättningar jag har för att återskapa det sociokulturella. Är det OK att ha en så kallad persona, och vad skiljer socialt återskapande från rent rollspelande? Svaren är: ”ja, det är OK” och ”inte mycket”. Gränsen är hårfin och har nästan bara med attityd att göra. Gränsen går (och skillnaden är), för mig, när jag försöker föreställa en annan person och låtsas reagera som han skulle reagera. Det tycker jag inte hör hemma i historiskt återskapande. Vidare anser jag att jag så långt som möjligt ska återskapa 24 timmar om dygnet – det är det jag är på event för. En annan fråga jag tar upp är om jag ska begränsa vårt återskapande geografiskt (vad skulle kung Albrechts bösskyttar göra i Frankrike?). Jag anser att jag på sätt och vis bör göra det, men samtidigt ska jag så klart inte avhålla mig från att åka på evenemang i övriga delar av Europa.

Därefter tar jag upp den centrala, men konstigt nog ganska känsliga, frågan om historisk exakthet. Jag vill gärna vara exakt in absurdum, men verkligheten fungerar inte riktigt så, och därför måste vi gemensamt komma fram till en nivå som är hög samtidigt som den fungerar för de flesta individer. Enligt mig har Albrechts Bössor som förening ett ansvar för att på olika sätt höja standarden hos medlemmarna. Systemet med mönstrare är ett sätt, men bäst är om folk på eget bevåg tar tag i sin utrustning för att de är peppade. I samma inlägg diskuterar jag också i vilken utsträckning vi ska äta tidstypisk mat på evenemang, och min åsikt är att jag ska göra det så långt det bara är möjligt, även om jag skulle kunna hoppa över de mest exotiska recepten.

I förra inlägget pratade jag om motivation och diskuterar varför den verkar ha försvunnit och hur jag kanske kan få den åter. Kort sagt.

Det var så långt. I nästa inlägg, vilket antagligen blir det sista, kommer ”den stora finalen” – hur jag kommer att gå vidare med mitt återskapande. Stay tuned!

Jag skulle förresten uppskatta mycket om eventuella kommentarer till inlägget skrevs på engelska; flera läsare har hört av sig och vill vara med i diskussionerna. Känner du att du inte vill skriva på engelska så är det dock inga problem.

*          *          *

 My previous post was about dedication and afterthought. I described my first years of reenactment, and I have to admit that to some extent grieve the loss of the past. Surely the company and our activities are more refined these days, but I think we might have lost some of the joy and the good spirit on the way. I hope that the way back to passion for reenactment can be even more afterthought plus a will to do something for our own sakes.

So far I have been talking about a lot of things, so let’s summarize. This whole thing is about my own personal view of socio-cultural reenactment. When I first started reenacting I was incredulous to say the least. I worked very close to the sources and I was probably too hard on myself and others. My current thoughts are that we might actually benefit from the socio-cultural dimension.

This and this blog post by Christian Folini of the Company of Saynt George inspired me. His thoughts, in particular the second post, helped me express things I have been thinking of. This summer we displayed dagger and wrestling techniques and we had great response from the audience. I started thinking about what we had done different from other displays, and came to the conclusion that it had to do with our chosen way of displaying the techniques; we did it in the form of a bar brawl. The benches and the table in the middle of a castle garden became tiny bits of the 14th century; to the audience it really looked like we were brawling in a town tavern 1387 – in spite of the cars in the background.

I want my audience to have a great experience but first and foremost I am after an experience of my own. I want to live medieval those few days that I am not working as editor in chief.

In my first post (second, really) I discussed the importance of the family. The individual was always part of a collective which was impossible to leave. Nobody thought much of the earth being flat, and nobody thought much of leaving the family and going solo. Here I mention the idea of trying to reenact the family, if possible.

In the next post I spoke about hierarchies, in a way the very foundation of society. Created by God, they upheld a system that composed the actual reality for the people of the time. That is why I think I should recreate hierarchies.

I wrote about religion here and here. Like family and hierarchy the religion was one of the very pillars on which society and reality stood. It was a central part of medieval life – even today it takes great place in movies and books about the period. My audience expects that I take religiosity in regard, and if I want to live the middle ages I will have to adopt the reenactment of it.

Next step is the prerequisites of recreating the socio-cultural dimension. I believe it is alright to use a persona, and I am aware that the line between soci-cultural reenactment and roleplaying is very thin. My own personal limit is to try and really act like another person and react and feel like he should have done. I also believe that we should reenact 24 hours a day – that is why I am going to events. Another question is if I should limit my reenactment geographically. I think that I should, but that doesn’t mean I can’t go abroad on events.

In the next post I discussed the very central but also strangely sensitive question of being historically accurate. I want to be exact in all aspects, but I have to adapt to reality in some point. That is why we have to agree on a high level of authenticity which still isn’t impossible to reach. My opinion is that Albrechts Bössor has a responsibility to raise the standards for its members, even if I’d rather see our members improving by their own free will and passion. In the same post I raised the question of eating medieval food or not on events. My answer is yes, even if we could avoid the strangest dishes.

In my previous post I had a go at motivation, and I ask myself why it has gone and how I can make it come back again.

So far so good. My next post, which probably will be my last in this subject, will be ”the grand finale”, where I try to decide how to go on with my reenactment.

Mitt förra inlägg var inte menat som en kritik mot mina kamrater i Albrechts Bössor. Det var menat som en beskrivning av de olika sätt på vilka jag närmat mig reenactment i ett sammanhang, och eftersom Albrechts Bössor är den förening i vilken jag verkat, fick den stå som exempel. Min förening kan sägas ha genomgått tre faser, och jag får be om ursäkt för att jag bara redogjorde för de två första. Som jag ser det kan man kanske jämföra det hela med ett förhållande:

1 – Förälskelsefasen – allt är fantastiskt och de svårigheter man överhuvudtaget ser, väljer man att strunta i
2 – Slentrianen/krisen – skiten träffar så att säga fläkten. Man ser bristerna, och till sist leder det till en kris som kan leda till att förhållandet spricker
3 – Den fungerande vardagen – om man lyckas ta sig igenom svårigheterna väntar en fungerande vardag. OK – det kanske inte direkt slår gnistor varje dag, men glöden finns där. Och vad viktigare är – det fungerar

Förra inlägget gav exempel på hur vi gått från förälskelse och glödande passion till en period av slentrian och overksamhet, något som av kommentarerna att döma inte är unikt för Albrechts Bössor. Jag var dock en smula orättvis; det jag inte tog upp då är att vi faktiskt är på väg att ta oss ur den fasen – och att vi är på väg att ta oss in i fungerande vardag. Folk tar ansvar och jag är glad över att se att verksamheten sakta men säkert är på väg uppåt; inte minst under årsmötet diskuterades viktiga och positiva saker som handlar just om hur verksamheten ska se ut.

Det är helt sant att jag gav exempel på saker jag upplever är fel, och som fortfarande kan förbättras men bara för att problematisera det faktum att trenden har gått från lekfullt nöje till något som liknar professionalisering, något som jag upplever haft negativ inverkan på medlemmarnas lust att engagera sig. Jag tog upp det hela för att jag tror att det är ett problem – både för enskilda och för föreningen – och att det därför är något vi bör prata om. Det är alltså inte för att peka finger åt någon. Jag beklagar om någon tog illa vid sig, för det var inte min mening.

*          *          *

I have come to understand that my previous post got some people concerned. Hopefully, this post will clarify what I was after.

My last post wasn’t meant as a criticism to my friends in Albrechts Bössor. It was meant as a description of the various ways I have reenacted. As Albrechts Bössor is the company I have always been part of, it became my example. You could say that it has gone through three phases, and I apologize that I didn’t mention all three in my previous post. I believe you can compare it to a relationship:

1 – Falling in love – everything is perfect. If you notice any problems, you just don’t care
2 – The routine/the crisis – The shit hits the fan. You notice the bad things. It can lead to a crisis that ends the relationship
3 – A working relationship – if you get through the hardships, most things will work out. It might not be fireworks all day long, but there is warmth and understanding. It works

My last post described how we went from falling in love to the period of routine/crisis – something that is not unique for us, judging by the comments. But I was a bit unfair. I didn’t mention that we are actually on our way into the third phase. People are taking more and more responsibility, and I am really happy to say that our rate of activities are growing slowly but steadily – our annual meeting was filled with optimism and important decisions about how we are to conduct business in the future.

It is true that I mentioned things I consider to be wrong, and which still can be better, but it was only to focus on that we have gone from playful passion to something that looks like professionalism. This is something I believe has a negative effect on people’s will to engage in our activities. I raised these issues because I believe it is a problem, both for individual members and for the company as a whole. That is a good reason to talk about it. In other words, I did not mean to make anyone feel bad, and I am sorry if I did.